Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

24 VÅB ODLINGS FRAMTID.

ningar bringas till tystnad, förnuftet wtagas till fånga under trons lydnad.» För sanningens finnande i fråga om lifvets högsta angelägenheter blir då första fordran, att man beträder en väg alldeles motsatt den, på hvilken inom andra områden sanningen efterforskas med framgång. I enhghet med denna uppfattning har ock den rättrogna kyrkan under medeltiden — och ej endast under denna tid — till »renlärighetens» fromma, men till det kristliga lifvets stora mehn, i fråga om det religiösa sanningssökandet flitigt inskärpt en åsigt, som fullständigt förvirrar begreppen om sannt och falskt, om rätt och orätt. Det var en synd att någonsin afvika från de religiösa meningar, som hos menniskan blifvit inplantade under hennes barndom, innan hon ännu var i stånd att granska deras giltighet. Det var en dygd att stå fast vid dessa meningar med ett aldrig vacklande försannthållande. Det var en synd att låna uppmärksamhet åt och till deras fulla konseqvenser utveckla de mot kyrkans lära gjorda inkasten; det var en dygd att tillspärra öronen för dessa inkast^ såsom vore de ingif^elser från onda magter. Det var en synd, att med lika noggrannhet och med opartisk sinnesförfattning väga skälen for och emot från båda sidorna, en synd att besluta sig för att följa bevisningens ljus, hvarthän det än måtte leda, en synd att uppskjuta med sitt omdöme, när ingendera partens argumenter syntes afgörande, en synd till och med att inrymma någon moralisk eller intellektuel fÖrtjenst åt kyrkolärans motståndare. Med ett ord: det finnes knappast någon af de egenskaper, som utgöra kännemärken på den uppriktiga kärleken till sanningen, och knappast någon af de anvisningar, förnuftet gifter såsom tjenliga hjelpmedel för sanningens finnande, hvilken ej af »den rena lärans» fanatici bUfvit brännmärkt såsom innebärande ett brott mot sanningens Gud.

Yerkningame af ett visst åskådningssätt, när det tillämpas på hfvets praktiska forhållanden, är utan tvifvel en tillförlitlig måttstock för bedömandet af teoriens fömuftsenlighet såsom teori betraktad. Det goda kan härflyta endast från det sanna; harmonisk helgjutenhet inom lifvet talar förmånligt för giltigheten af den lifsuppfattning, som ligger till grund for det hela; omvändt låter den praktiska disharmonien oss sluta till en i sig splittrad, ohållbar verldsåskådning. Tvenne olika, ja, i grund och botten motsatta verldsåskådningar kämpa i våra dagar en afgörandets kamp inom de religiösa frågomas område. I grund och botten motsatta säga vi dem vara, utan att derföre vilja bestrida, att de hafva mycket med hvarandra gemensamt. Gemensam för dem båda är öfvertygelsen om, att religionen är for såväl den enskilde som for samhället den högsta angelägenheten samt att kristendomen är af aUa religioner den högsta. Gemensam är för dem vidare den åsigten, att i kristendomen aUa strålame samla sig kring stiftarens person, att det är på honom man måste tro, när man vill sätta tro till kristendomen. Men — här upphör äfven öfverensstämmelsen mellan de båda åskåd-