Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅE ODLINGS FRAMTID. 25

ningame for att, när fråga blir om det kristna trosbegreppets närmare bestämmande, lemna rum för den mest afgjorda meningsskiljaktighet. Hvaruti denna skiljaktighet består, hafva vi redan i det foregående sökt tydliggöra; den framstår på det otvetydigaste, när man lyssnar till stridsropen ifrån de motsatta lägren. »Fasthåll såsom det vissaste af allt, att i Kristus bliMt förkroppsligad den andre personen .i treenigheten!» detta är den fordran, som ställes till hvarje om sitt eviga väl bekymrad menniska utaf dem, hvilka älska att beteckna sig sjelfve såsom »de bekännelsetrogne». »Eftertrakta såsom det vigtigaste af allt, att Buristus må i dig blif^a förkroppsligad!» så lyder hufvudsumman af buden hos dem, hvilka af motståndame förkättras såsom »de otrogne», derföre att de hålla före, att det gifves en högre trohet än den, som lägges i dagen genom ett ofullkomligt menniskoverks, bekännelseformulärens, ängsliga konserverande.

Mellan dessa båda motsatta trosbegrepp måste valet göras af hvar och en, som vill for sig göra klar sin ställning till den vigtiga frågan om Kristus och kristendomen. På ena sidan står den tro, hvars slagord och hufvuddogm är dogmen om »den bekännelsetrogna dogmatiken», och enligt hvilken sålunda det vigtigaste af allt är ett visst förståndets förhällande till en opersonlig läroformel. På den motsatta sidan möter oss den i våra dagar med nyfödd kraft sig utvecklande tro, som främst af allt vill vara ett den lägre personens i kärleken, hängifvenheten och vHJan grundade Uf i den högre. Är en vägledning behöflig för valet mellan den opersonhga tron och den personUga — må då den väljande göra sig förtrogen med de båda oUka åskådningssättens följder for det praktiska lifvet!

Med fastadt afseende på det ofvan utvecklade kunna vi såsom ett motstycke till vår första hufvudsats nu uppställa denna andra:

Den åsigt om det i kristendomen väsentliga, som år egendomlig för den s. k, ortodoxien, är att anse såsom en i alla hufvudpunkterna teoretiskt vilseledande, och blir, när den till sina prakiiska följder får ohämmadt utveckla sig, med en sannt kristlig odling oförenlig.

Huru de trenne kristna grundåskådningar, med hvilka vi i det föregående hafva sysselsatt oss — uppfattningen af Gud såsom vår fader, af menniskorna såsom Guds barn, af fomuftstillvaron såsom ett Guds rike — i den ortodoxa kyrkoläran SDo^åningom förgrofvades och hvilka vådor den krasst försinligande uppfattningen medförde för lifvet — härföre skola vi redogöra i en följande uppsats. Genom uppvisandet af det teoretiskt bristfälliga och praktiskt klandervärda i det åskådningssätt, som är motsatt vårt eget, skola vi lemna ett indirekt bevis för riktigheten af de åsigter vi i det föregående hafva uttalat angående sann kristendom och sann odling. (Forts.)

Cakl von Bbegen.