Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

46 OM FOLKUNDERVISNINGEN I SyERGB.

I.

Sveriges konstitutionella historia är historien om ett statsskick, som utan särdeles våldsamma skakningar, utan dramatiska knalleffekter med ty åtföljande brutala reaktioner, utvecklat sig på ett med folkets karakter och seder öfvefrensstämmande sätt. Visserligen har äfven Sverige haft sina revolutioner, och visserligen hafva äfven här de monarkiska och aristokratiska elementerna kämpat om öfvertaget och tidtals lyckats behålla det. Men liksom medeltids-hierarkien aldrig hann rätt utveckla sig, innan den af Gustaf Wasa på femtonhundratalét bröts i samband med lutheranismens seger öfver katoUcismen, så lyckades icke heller aristokratien på sextonhundratalet att länge bibehålla det öfvertag öfver de rent folldiga elementerna, de under ett visst tidskifte sökte bereda. Såsom Gustaf Wasa »med Gud och Sveriges allmoge» gjorde Sverige sjelfständigt inom sig så i politiskt som kyrkligt hänseende; så satte Carl den elfte en gräns mot aristokratiens begär att bilda en stat i staten. Må vara att han, för att förmå detta, såsom barn af sin tid ansåg sig nödsakad att göra sig enväldig; — han var dock en folklig, en borgerhg envåldsherrskare; — och då aristokratien, efter hans sons Carl den tolftes död, ånyo sökte upprätta det aristokratiska elementet i vårt konstitutionella lif, befanns den allt för mycket försvagad dertiU. Sjuttonhundratalets strid mellan de aristokratiska och demokratiska elementeme ledde till samma påföljd som sejctonhundratalets. Gustaf den tredje gjorde sig enväldig, äfven han. Aristokratien hämnades väl i och med hans mord (äfven om mari icke har rätt att anse den solidariskt ansvarig för detta dåd), men då enväldet ånyo föll med Gustaf Illrs son Gustaf den fjerde Adolf, 1809, voro de monarkiskt-demokratiska elementerna uppenbarligen ånyo de segrande. Revolutionen af 1809 grundade ett konstitutionellt-monarkiskt statsskick, hvarunder dock hvarken den heUga alhansens eller restaura*- tionens idéer, hur talangfullt dé än äfven här predikades, förmådde mer än för ett ögonblick hämma demokratiens framsteg. Med 1840 bröt denna allt uppenbarare igenom, och med 1866 års nya riksdagsordning vann den en seger, som, äfven om det konstitutionellt-monarkiska statsskicket icke dervid upphäfdes, men väl tvärtom blef mera sanning än förr, dock måste anses vara en demokratiens seger gent emot de öfnga samhällselementema. I och med den nya riksdagsordningen upplöstes de fyra stånden, riksdagen ordnades enligt tvåkammarsystemet, och val utan afseende på stånd och klasser infördes. Valen till öfre kammaren sattes i förbindelse med den nyss förut införda nya kömmunalordningens provinsial-deputationer, i det att första kammarens ledamöter väljas af de särskilda länens (departementemas)