Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

62 OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVEB.GB.

värf, näx åtskilliga slägten sålunda blifvit skolade, när öfvertygelsen om en allmän uppfostrans välsignelse blifvit grundlagd hos de enskilda, och denna öfvertygelse af sig aflat öfvertygelsen om denna undervisnings behof af den fullständiga frihet, som är sanningens både villkor och produkt enligt det Kristi ord, som lydde: »Sanningen shaM göra eder fria», — då skola alla de nu nödvändiga tvångsstadgame upphäfvas, och staten endast ombesörja frihetens vidmagthällande. '

Huru långt nu svens|^a folket hunnit på denna väg, hafva vi i det föregående sökt antyda. Står det också icke främst i ledet bland de fria folken i delta fall, är den frivilliga verksamheten också icke så stark hos det som hos åtskilliga andra europeiska folk, såsom t. ex. Englands och Skottlands och Hollands och Schweitz's och Danmarks för att här icke tala om Nordamerikas, — är dess ställning sålunda närmast att jemföra med det ty^ka folkets, som förnämUgast på lagförordningames väg uppdrifvit deras folkskoleväsende — så torde detta mera vara att tillskrifva historiskt gifna förhållanden än någon vårt folks oförmåga af frivilUg verksamhet. Som bekant är, besinnar sig vårt folk temligen länge, innan det griper sig an. Det synes slumra långa tider så som hade det afstått från all sjelfverksamhet; men bäst det är, bryter denna igenom, och vi frvamgå då med steg på en gång så kraftiga och säkra, att hvar och en, som gör sig närmare förtrogen med vår utvecklings historia, skall finna, att vi äro ett af dé folk, som erbjuda de bästa garantierna i fråga om ett konseqvent genomförande och tillämpande af den sanna frihetens grundsatser i det nationella hfvet. De drag ur vårt konstitutionella, politiska och sociala lif, som här ofvan anförts, torde bestyrka detta; och den, som föresätter sig att med välvillig blick följa vår utveckling i fråga om skola och uppfostran, skall helt visst komma att erfara, att vi äfven skola rättfärdiga de förhoppningar och de fordringar, man i detta fall kan finna sig föranlåten att ställa uppå oss.

För ögonbUcket är ställningen inom den svenska skolverlden icke den bästa. Alla de olägenheter och missförhållanden i detta fall, hvaröfver man klagar på så många andra håll, såsom skolbarnens öfverlastande med minneskunskaper under mer eller mindre oriktiga metoders sega fasthållande, konfessions- och examenstvångets öfvermakt på uppfostrans bekostnad, formalismens och slendrianens fortfarande valde, alla dessa missförhållanden råda äfven hos oss. Men med hvarje dag visa sig allt tydligare tecken till lifvets och de uppvaknande lifsbehofvens seger öfver de gamla utnötta och ofruktbara teorierna. Allt högre höjas fordringarne på en uppfostran, som skall tillgodose hela menniskan hos det uppväxande slägtet, icke blott dess minne, såsom det hittills för det mesta varit, utan hela dess både sgäls- och kropps-