Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

638 GALVANOPLASTIKENS NTAKE FKAMSTEG.

väte, som är kemiskt eqvivalent med den upplösta zinken, är nära lika med den i vattensönderdelningsapparaten eller voltametern utvecklade vätemängden. Likväl får man icke härvid vänta en fullkomlig öfverensstämmelse, utan den sistnämnda mängden är något mindre än den förra, härrörande dels af lokala verkningar i stapeln, dels af förlust utaf elektricitet, men denna skilnad belöper sig vanligen till icke mer än l proc.

Det följer af den ifrågavarande egenskapen hos den elektriska strömmen, att for sönderdelningen af en eqvivalent hos en elektrolyt, som i ledningen blifvit införd, tages i anspråk en eqvivalent zink i hvarje af stapelns element. Således, om man gör bruk af n element, åtgår n gånger så mycket zink som om endast ett element begagnades, utan att likväl det yttre kemiska arbetet blefve större, förutsatt att stapelns elektromotoriska kraft i alla fall är tillräckligt stor att öfvervinna polarisationen och det yttre motståndet.

Man har därför såsom regel att för de elektrokemiska till-lämpningarna göra bruk af minsta möjliga antal element, som är tillräckligt för att gifva den erforderliga elektromotoriska kraften. Är det yttre motståndet ansenligt och blott la element begagnas, sker sönderdelningen långsamt, enär en ringa mängd elektricitet framströmmar, men åtgången af zink i hvarje element är då jämväl obetydlig. Ökar man antalet element, försiggår sönderdelningen hastigare, och i samma mån växer äfven åtgången af zink inom hvarje element. Despretz har anställt försök häröfver med Bunsens och Daniells staplar. Han sönderdelade en viss mängd vatten genom att använda 2, 4, 16, 32, 64, 128, 256 element, stälda efter hvarandra, och bestämde den härför erforderliga tiden. Det visade sig att denna blef väsentligt mindre, när antalet element ökades från 2 till 4 eller från 4 till 8, men föga minskades, när antalet växte från 8 till 16 och knappt något, när ett större antal element begagnades. Det var således af ringa gagn att göra bruk af ett större antal element än 8, och zinkförbrukningen ökades utan motsvarande nytta.

Vi hafva härvid förutsatt, att elementen ordnats efter hvarandra, följaktligen för spänningens förökande. Annorlunda blifver förhållandet, om de ställas så, att en större mängd elektricitet därigenom alstras, d. v. s. om de ordnas för erhållande af stor yta. Vore det yttre motståndet mycket ringa, skulle, under för öfrigt lika omständigheter, sönderdelnicgens hastighet vara nära proportionel mot ytans storlek, hvilket Despretz ock genom försök bekräftat.

Huru förhållandet i detta hänseende blifver, när man använder maskiner i stället för staplar att alstra strömmen, skola vi något längre fram taga i betraktande.