Sida 710
11. Telefonen och mikrofonen
710
TELEFONEN OCH MIKROFONEN.
parallela mässingsstången A, som vid midten är afskuren, så att tre af stängerna M stå på hvar sin hälft af A. Strömmen
från batteriet går genom en af dessa hälfter och de därpå hvilande platinaspetsarne till de' motsvarande stängerna M, vidare genom kolstången Jc till de återstående stängerna M9 till den andra hälften af A och vidare till induktionsrullen och till batteriets andra pol. När membranet vibrerar under ljudvågornas inflytande, förändras kontakterna vid stängerna M:s stödpunkter, i följd hvaraf de erforderliga vexlingarna i strömstyrkan uppstå.
Senare har L. M. Ericsson öfvergått till kolpulvermikro-fonen, hvilken af honom erhållit en hög grad af fulländning. Apparaten gifves den form fig. 409 antyder. Kontaktet eger här rum mellan kolskilvan A och det grofva kolpulvret B. Skifvan är likasom vid Berliners mikrofon försedd med koncentriska spår. Kolpulvret får fritt falla mot membranet D. En elastisk ring C går tätt mot membranet och kring kol-skifvan. Å membranet, som är af tunt järnbleck, är fäst ett tunt bleck af platina eller förgylld koppar, hvilket betäcker ungefår halfva dess yta och är försedt med utstansade spetsar, ingående i koipulvret. Mikrofonen är dessutom genom en tapp F anbragt i en arm eller hållare, så att den kan vridas rundt omkring. Härvid uppluckras det löst liggande kolpulvret och ordnar sig i ett nytt läge kring spetsarne. I anseende till mikrofonens vridning får den ena ledningen gå isolerad genom tappen, under det att den andra ledningen går genom mikrofonens metallmassa och genom den mikrofonen uppbärande armen.
Fig. 410 (sid. 712) visar anordningen af Ericssons kombinerade mikrofon och telefon; fig. 411 lämnar ett led-ningsschema härför. Här beteöknar l1 handtelefonen, M mikro-
FlG. 408.
Källa: Project Runeberg ·