Sida 12
vid sjön Dellen och Forsavattnen: Bjuråker, Norrbo, Delsbo, Forsa och Hög;
mellan Hassela och Gnarp: Bergsjö och söder därom Ilsbo,
på gränsen mot Dalarne ligger Los.
D. Naturen.
1. Berg.
Helsingland är ett bergland. Större delen af landskapet är uppfylld af berg, som utbreda sig från den norska fjällryggen (Kölen) och så småningom sänka sig mot kustlandet vid Bottniska viken. Från berggrunden uppstiga oräkneliga bergshöjder med många och växlande former. Än bildas sammanhängande bergskedjor, som kunna vara flera mil långa, än förekomma kortare, afbrutna höjdsträckningar. Än hafva bergen skarpa ryggar, än äro topparna mera afrundade. Ibland stupa de tvärbrant ned i den angränsande dalen, ibland sluta de i en eller flera trapplika afsatser. Stundom höja de sig likt en stor kägla öfver den omgifvande marken. På en del ställen åter kan man få se dem som stora jätteklumpar utkastade mellan hvarandra. Någon gång bilda de liksom en väldig båge, som med sina mjuka former begränsar synkretsen. Nästan öfverallt äro de betäckta af barrskog. Här och där ser man några ljusare fläckar inströdda. Det är löfskog. Mellan bergshöjderna slingra sig talrika dalgångar. Dessa äro att likna vid stora remnor i den väldiga bergmassan. Stundom äro dessa dalar så hopträngda, att den frambrusande älfven med knapp nöd kommer fram mellan bergen. På andra ställen vidga dalarna ut sig till rätt stora slätter, som begränsas af de blånande bergen. I allmänhet ha såväl bergen som dalarna en sydostlig riktning. Hufvuddalarna utgrena sig i bidalar med många, olika riktningar. Ifrån dessa bidalar utgrena sig ytterligare flera andra större och mindre dalgångar. Sålunda bildas ett oredigt virrvarr af berg och dalgångar, det hela liknande ett af stormen upprördt haf. Stiger man upp på en bergshöjd djupt inne i de stora, öde skogarna, har man en hänförande utsikt. Så långt man kan skåda, ser man
