Sida 33
allt som oftast rifva ihjäl renar för lapparna. Många matnyttiga fågelarter hafva sitt tillhåll i skogarna. Bland dessa märkas: tjäder, orre, hjärpe, dalripa samt morkulla, beckasiner och rapphöns. Af roffoglar förekomma flera arter såsom falk, duf- och sparfhök, fiskljuse och berguf. Dessutom finnas flera arter af sjöfågel såsom änder, knipor och alfågel samt en och annan ejder. Vid kusten i synnerhet norrut finnas sälar. De tama djuren äro de samma som i andra landskap. Här och där synnerligast i skogstrakterna finnas getter.
I. Näringsgrenar.
1. Åkerbruket.
Jordbruket är den förnämsta och allmännaste af landskapets näringskällor. Likväl upptager den odlade jorden endast en ringa del af landets yta. Ty det är endast kusttrakterna samt de öppna platserna vid sjöarna och floddalarna som äro tjänliga till odling. En stor del af den öfriga marken är skogbeväxt och för åkerbruk obrukbar jord. I de nedre dalarna är jordmånen lerblandad och i allmänhet rätt bördig. Längre upp i landet förekommer en svagare sand- eller grusblandad jord, som fordrar stor omsorg vid brukningen. Nattfroster, i synnerhet i lågt liggande trakter, gäcka ofta odlarens förhoppning om en god skörd. För den jordbrukande befolkningens egna behof är dock skörden i allmänhet tillräcklig. Men mycket landtmannaprodukter måste införas för att mätta de många, som arbeta i skogarna och vid sågverken. Större jordegendomar ägas endast af sågverksbolagen. Eljest äro jordlotterna vanligtvis små. 16 à 20 »öresland» anses vara en rätt stor egendom. Flertalet jordbrukare äga icke ens hälften så mycket. Ofta äro ägorna vidt spridda, så att en jordbrukare kan ha jordbitar på en mängd olika ställen. Härigenom försvåras brukningen och förspilles mycken tid. Jorden brukas mestadels af ägarne själfva; s. k. jordtorpare och statare finnas icke. Omkring 1700 mantal eller 27 000 öresland fördelade på 4200 ägare finnas inom landskapet. Häraf äro 55 krono- eller frälsehemman. Hela jordvärdet uppgick 1890 till 42 863 400. För brukningen är jorden
