Sida 9
Hemmet.
»Mitt hem är den käraste plats på jorden. Min faders gård kan jag aldrig förgäta. Där är jag hemma, där trifves jag bäst. Skulle jag ej känna vägen och grinden? Skulle jag ej minnas gården och stugan? Allt är mig där så väl bekant. På denna trappa har jag så ofta gått. Denna dörr har jag så ofta öppnat. Jag har sett genom fönstret. Jag har värmt mig vid spiseln. Jag har ätit vid bordet. Jag har sofvit i sängen. Jag känner hvar bänk, hvar sten och hvar gångstig. Jag skulle icke kunna gå vilse där, om det också vore i mörka natten.
Ofta var jag med, när hästarna vattnades vid brunnen. Ofta följde jag våra kor till beteshagen. Ofta skrattade jag åt Musti, som skälde på ekorren. Jag mins ännu rönnen, som stod röd af bär, och björken, i hvilken rödstjärten brukade sjunga. Om sommaren har jag plockat smultron på skogsbacken. Om vintern har jag åkt kälke där. Det var en fröjd, när isen smälte på sjön och vi kunde ro med båt. Sedan om hösten flögo vi åter som foglar fram på den blanka isen.
Lika godt om mitt hem varit rikt eller fattigt. Jag har varit lycklig där. Jag har haft varmt och godt, kläder och mat, vård och kärlek. Där har jag vuxit alltifrån min barndom. Där har min fader arbetat, där har min moder sjungit för mig sina vackra visor. Om kvällarna, när vi lade oss, hörde jag min moder bedja. Gode Gud, sade hon, låt mitt barn blifva en god människa! Eftersom du är vår fader i himmelen, så låt oss alltid vara dina trogna barn. Och därefter lärde hon mig den sköna bönen: »Gud, som hafver barnen kär ...»
Ja, jag vet, att allt godt är en gåfva af vår himmelske Fader. Och hans goda, välsignade gåfva är äfven ett kärt hem. Därför vill jag tacka honom i alla mina lifsdagar.»
Z. Topelius.
*
