Sida 9
Allmän Helsolära.
—
»Då naturen ogillar något, så uttalar den alltid detta sitt ogillande klart och tydligt genom omedelbara svåra följder och sträng straffdom. Förer menniskan ett orätt, naturstridigt lefnadssätt, hemfaller hon derför antingen åt tidig död eller måste hon dragas med ett sjukligt, tungt och bekymmersamt lifs tryckande börda. En sålunda i sin utveckling hämmad, försvagad menniska är såsom en i förtid vissnad växt, som hvarken sprider uppfriskande doft eller gifver mogen frukt. Icke allenast inom stora folkrika städer utan äfven på den stilla landsbygden gillas och fortgå i många hus genom okunnighet eller dåligt exempel flera bruk och lefnadsvanor, hvilka naturen med sin omutliga, vaksamma moderskärlek och sitt klara sanningsljus stämplar såsom orätta, d. v. s. helsan och lifvet förstörande, oaktadt det allmänna omdömet och tycket i sin förvillelse anser dem oskadliga, ja, mången gång nyttiga och goda. Så väl på lättjan, vekligheten och öfverflödet som på det öfverdrifna arbetandet och försakandet skådar naturen med oro och sorg.»
Göthe.
Skulle icke dagligt välbefinnande och angenäm förnimmelse af helsa och lifskraft, frukter af enkelt, naturenligt lefnadssätt, och hvilka öfver hela lifvet utbreda liksom ett varmt solljus (i physiskt afseende) vara af ett ojemförligt högre värde, än tillfälliga, sinnliga njutningar, som vanligen hafva en förstörd helsa till påföljd?
—
