Sida 13
13
JULFRID
det i krigen Àdlare i och för sig, och Àr det renare och oskyldigare i Guds ögon, och stÄr det sig bÀttre inför sanningens domstol Àn ett sÄdant simpelt dödande? Jag vet vÀl, att vanan och slentrianen hafva gjort det till nÄgot mera Àdelt för vÄr tanke och kÀnsla. Men Àr det i
verkligheten mera Àdelt?
* *
*
Men hÀr möter nu ett mÀktigt slagord: patriotismen. Man mÄste ju försvara sitt fosterland och dÀrför, om det gÀller, utan betÀnkande döda.
Detta kan ju icke helt och hÄllet nekas. Men mÄnne hvad som nu kallas fosterlandskÀrlek, och hvad som i följd dÀraf nu kallas försvarskrig, Àfven i framtiden skall kallas sÄ?
Jag tror det icke. Ty tÀnk efter. Vid de första stora upptÀcktsresorna pÄ 16-hundratalet möttes hedningarne endast med kulor och krut. Och de, som foro Ästad med kulorna och krutet, vÀlsignades af pÄfvemakten och af samtliga sin tids andliga, emedan de ansÄgos göra en Gud behaglig gÀrning, dÄ de röjde hedningarne ur vÀgen.
Men hvilken förÀndring har icke nu intrÀdt!
Nu mötas hedningarne af de upplystare nationerna med Kristi evangelium och med civi-
lisationens vÀlsignelser. Med kulor och krut mötas de endast i det fall, att ingen annan utvÀg finnes.
Nu frÄgas: Hafva de nationer, som lÄtjt sig ledas af dessa förÀndrade grundsatser, skadats dÀrigenom? StÄr t. ex. England, som kanske framför andra lÀnder ledts af sÄdana grundsatser, lÀgre Àn t. ex. Ryssland, som icke ledts~af sÄdana?
Och en andra frĂ„ga: Ăr det otĂ€nkbart, att folken i framtiden komma att blandas med hvarandra likt floderna, som strömma ut i en sjö? Och kommer icke fosterlandskĂ€rleken dĂ„ att bestĂ„ dĂ€ri, att icke sĂ„som nu hvarje lands inbyggare stĂ„ vid sin grĂ€ns med draget svĂ€rd för att hindra hvar och en som vill intrĂ€nga; utan i stĂ€llet dĂ€ri, att det ena landets invĂ„nare förenas med det andras och â genom en Ă€kta fosterlandskĂ€rlek de bĂ€ttre folken hjĂ€lpa och tjĂ€na de sĂ€mre och de sĂ€mre lĂ„ta sig tjĂ€nas af de bĂ€ttre? Jag förstĂ„r vĂ€l, att det Ă€nnu Ă€r lĂ„ngt till detta mĂ„l. Men mĂ„nne icke utvecklingen verkligen skrider dĂ€rĂ„t? DĂ€rpĂ„ tyder Ă„tminstone den mĂ€ngd europeer, framför allt missionĂ€rer, som nu finnas i Japan, Kina, Indien, Afrika, ja i alla lĂ€nder. LĂ„t det fortgĂ„ sĂ„, och nog nĂ€rmar sig förbrödringens och dĂ€rmed folkfredens stora mĂ„l.
Tankar af Pascal.
(ĂfversĂ€ttning.)
|l^^E|Ă€nniskan lefver aldrig i det nĂ€rvarande. Vi intrĂ€nga i förvĂ€g i framtiden, för att pĂ„-âą---------' skynda den, liksom komme den för lĂ„ngsamt; vi pĂ„minna oss det förflutna för att hejda den förgĂ„ngna tiden, som ginge den för fort. Tanklöst lefva vi oss in i en tid, som ej Ă€r vĂ„r, och glömma den som tillhör oss. FĂ„fĂ€ngt tĂ€nka vi pĂ„ en tid, som upphört att vara, under det att det verkliga lifvet glider oss saklöst förbi. Det nĂ€rvarandes hvardaglighet sĂ„rar oss, vi dölja det för oss, dĂ€rför att det smĂ€rtar oss. Ar det angenĂ€mt, sakna vi det, dĂ„ vi kĂ€nna huru tiden försvinner. Vi söka kvarhĂ„lla den genom framtiden och bereda oss att ordna saker och förhĂ„llanden, som ej Ă€ro i vĂ„r makt, för en tid, hvilken vi ingen sĂ€kerhet hafva att upplefva.
MÄ hvar och en utforska sina tankar. Han skall finna dem helt upptagna af antingen det förflutna eller framtiden. Vi tÀnka knappast pÄ det nÀrvarande och, om vi Àgna det en tanke, Àr det endast för att dÀrigenom liksom söka belysa framtiden. Det nÀrvarande Àr aldrig vÄrt mÄl; det förflutna och det nÀrvarande Àro emellan, framtiden
Àr mÄlet. PÄ sÄ sÀtt lefva vi aldrig, utan hoppas stÀndigt att lefva, och under det vi stÀndigt ordna
för oss att blifva lyckliga, Àro vi det aldrig.
* *
âą*
MĂ€nniskan kĂ€nner sig föga. â MĂ„nga tĂ€nka pĂ„ döden, dĂ„ de mĂ„ som bĂ€st, men mĂ„nga tĂ€nka att lefva och mĂ„ vĂ€l, dĂ„ de stĂ„ döden som nĂ€rmast, och kĂ€nna ej fröet till slutet, som utvecklar
sig inom dem. * *
*
Vill ni att man skall tÀnka godt om eder, sÄ
tala aldrig dÀrom! * *
*
Om mÀnniskorna visste, hvad den ena sÀger om den andra, skulle det ej finnas fyra vÀnner pÄ jorden.
Tankar af v. Kostsveld.
Ăr du mĂ„hĂ€nda öfvergifven af mĂ€nniskor, blif dĂ„ icke bitter. Förblif trogen, pĂ„ det att du en gĂ„ng mĂ„ kunna sĂ€ga: »Jag gĂ„r hĂ€dan utan fiende, och i himmelen har jag en vĂ€n.» MĂ„ngen lidande blir en mĂ€nniskohatare. Blir han dĂ€rigenom lyckligare? â Om frĂ€lsaren ock blifvit en mĂ€nniskofiende, hvad skulle det dĂ„ hatva blifvit af dig?
