Sida 13
Tankar af v. Kostsveld
13
JULFRID
det i krigen ädlare i och för sig, och är det renare och oskyldigare i Guds ögon, och står det sig bättre inför sanningens domstol än ett sådant simpelt dödande? Jag vet väl, att vanan och slentrianen hafva gjort det till något mera ädelt för vår tanke och känsla. Men är det i
verkligheten mera ädelt?
* *
*
Men här möter nu ett mäktigt slagord: patriotismen. Man måste ju försvara sitt fosterland och därför, om det gäller, utan betänkande döda.
Detta kan ju icke helt och hållet nekas. Men månne hvad som nu kallas fosterlandskärlek, och hvad som i följd däraf nu kallas försvarskrig, äfven i framtiden skall kallas så?
Jag tror det icke. Ty tänk efter. Vid de första stora upptäcktsresorna på 16-hundratalet möttes hedningarne endast med kulor och krut. Och de, som foro åstad med kulorna och krutet, välsignades af påfvemakten och af samtliga sin tids andliga, emedan de ansågos göra en Gud behaglig gärning, då de röjde hedningarne ur vägen.
Men hvilken förändring har icke nu inträdt!
Nu mötas hedningarne af de upplystare nationerna med Kristi evangelium och med civi-
lisationens välsignelser. Med kulor och krut mötas de endast i det fall, att ingen annan utväg finnes.
Nu frågas: Hafva de nationer, som låtjt sig ledas af dessa förändrade grundsatser, skadats därigenom? Står t. ex. England, som kanske framför andra länder ledts af sådana grundsatser, lägre än t. ex. Ryssland, som icke ledts~af sådana?
Och en andra fråga: Är det otänkbart, att folken i framtiden komma att blandas med hvarandra likt floderna, som strömma ut i en sjö? Och kommer icke fosterlandskärleken då att bestå däri, att icke såsom nu hvarje lands inbyggare stå vid sin gräns med draget svärd för att hindra hvar och en som vill intränga; utan i stället däri, att det ena landets invånare förenas med det andras och — genom en äkta fosterlandskärlek de bättre folken hjälpa och tjäna de sämre och de sämre låta sig tjänas af de bättre? Jag förstår väl, att det ännu är långt till detta mål. Men månne icke utvecklingen verkligen skrider däråt? Därpå tyder åtminstone den mängd europeer, framför allt missionärer, som nu finnas i Japan, Kina, Indien, Afrika, ja i alla länder. Låt det fortgå så, och nog närmar sig förbrödringens och därmed folkfredens stora mål.
Tankar af Pascal.
(Öfversättning.)
|l^^E|änniskan lefver aldrig i det närvarande. Vi intränga i förväg i framtiden, för att på-•---------' skynda den, liksom komme den för långsamt; vi påminna oss det förflutna för att hejda den förgångna tiden, som ginge den för fort. Tanklöst lefva vi oss in i en tid, som ej är vår, och glömma den som tillhör oss. Fåfängt tänka vi på en tid, som upphört att vara, under det att det verkliga lifvet glider oss saklöst förbi. Det närvarandes hvardaglighet sårar oss, vi dölja det för oss, därför att det smärtar oss. Ar det angenämt, sakna vi det, då vi känna huru tiden försvinner. Vi söka kvarhålla den genom framtiden och bereda oss att ordna saker och förhållanden, som ej äro i vår makt, för en tid, hvilken vi ingen säkerhet hafva att upplefva.
Må hvar och en utforska sina tankar. Han skall finna dem helt upptagna af antingen det förflutna eller framtiden. Vi tänka knappast på det närvarande och, om vi ägna det en tanke, är det endast för att därigenom liksom söka belysa framtiden. Det närvarande är aldrig vårt mål; det förflutna och det närvarande äro emellan, framtiden
är målet. På så sätt lefva vi aldrig, utan hoppas ständigt att lefva, och under det vi ständigt ordna
för oss att blifva lyckliga, äro vi det aldrig.
* *
•*
Människan känner sig föga. — Många tänka på döden, då de må som bäst, men många tänka att lefva och må väl, då de stå döden som närmast, och känna ej fröet till slutet, som utvecklar
sig inom dem. * *
*
Vill ni att man skall tänka godt om eder, så
tala aldrig därom! * *
*
Om människorna visste, hvad den ena säger om den andra, skulle det ej finnas fyra vänner på jorden.
Tankar af v. Kostsveld.
Är du måhända öfvergifven af människor, blif då icke bitter. Förblif trogen, på det att du en gång må kunna säga: »Jag går hädan utan fiende, och i himmelen har jag en vän.» Mången lidande blir en människohatare. Blir han därigenom lyckligare? — Om frälsaren ock blifvit en människofiende, hvad skulle det då hatva blifvit af dig?
Källa: Project Runeberg ·