Julfrid: 1904

18

JULFRID

AN6LMNE

af O. Bång.

i se dem icke, men äro likväl fullt öfvertygade om att de finnas och att de omgifva oss samt äro i stor verksamhet, ingripande uti händelserna, icke blott nti vårt enskilda ]ifs små erfarenheter om dagarne, ntan äfven i världshistoriens stora utveckling. Vi kunna icke tänka oss änglarne såsom likgiltiga åskådare endast, hvilka från sin höjd åse människornas ofta ganska allvarliga och heta kamp på lifvets arena; nej, de äro helt visst med i striden ocn kämpa, icke för sin egen räkning utan för människans. Tanken på de heliga änglarne är därför en skön tanke, och detta ämne är ett bland de allra upphöjdaste och skönaste, man gärna kan vilja skrifva öfver och läsa om. Det är tillika äfven ett julhögtidens ämne.

När man är barn så har man »barnsliga tankar». Nog minns jag i min barndom, huru jag föreställde eller inbillade mig att änglarne om sommaren sväfvade på de lätta ljusa och solbelysta moln, som likt hvita svanar, seglade däruppe i det blå, ja, jag tyckte mig till och med se deras fina ungdomliga ansikten och iakttaga deras vingars hastiga rörelse. Jag riktigt afundades dem deras lycka, älsklighet och renhet. Och när solen sjönk ned bakom de violetta och guldkantade molnen — o, där bakom — där var änglarnes glänsande och förgyllda boning — den som hade fått blickat dit in och vara med!

Men så blir man äldre och får andra tankar. I ungdomsåren föreställer man sig änglarne såsom bildsköna mänskliga varelser med stora, hvita, strålande vingar, på hvilka de höja sig upp till himmelen och sänka sig åter

ner till jorden. Det vackra lockiga håret svallar yppigt kring de bländande axlarne och den hvita dräkten sammanhålles af en purpurgördel. Helig majestät, mildhet och allvar röjas i anletsdragen och inger vördnad på samma gång som deras älskliga och rena väsen, såsom man tänker och föreställer sig det, drager ens känsliga unga sinne till sig. O, den som vore en ängel, så helig, ren och god I — så har mer än en mänsklig ungdom tänkt och uttryckt sig.

Hvad är då änglarne? Enligt den heliga skrifts lära och uppenbarelse om dem, måste vi föreställa oss änglarne såsom rena andar, de där icke äro såsom människorna bundna vid kropp och rum. Deras hem är i himmelen, där de äro i ständig verksamhet att uträtta Guds befallningar. Och likaså litet som de äro bundne vid rummets, lika litet äro de underkastade tidens betingelser. Änglarne kunna icke blifva gamla. Ungdom och ålderdom äro motsatser som sätta sin prägel på människolifvet, men som icke berör evighetens område eller dess invånare. Från det himmelska rike, hvarest de lofsjunga den Högste, träda de in i människovärlden och verka i bestämda kretsar enligt Guds anvisning och vilja, såsom herradömen, hvilka olika trakter i skapelsen äro underlagda.

Änglarne äro således Guds tjänare eller sändebud. De äro i ett hänseende högre än människorna, men i ett annat ringare än dessa. De äro makter och krafter, de äro »starke hjältar», som uträtta Herrens befallningar, höjda öfver den jordiska inskränkningen, väldige, oöfvervinnelige. Men de äro människornas tjänare; de röra sig omkring människorna