Julfrid: 1904

23

JULFRID

hvilkens tankar voro helt förvirrade, visste ej hvart han skulle vända sig. Det var nu detsamma hvad han kunde få för diamanterna. I morgon kunde han ju göra fler, som voro både större och vackrare. I sitt förvirrade tillstånd tog han till att gå från hus till hus och bjuda ut diamanterna. Några skrattade honom midt i ansiktet, andra afvisade honom förargade. Ingen ville ha med honom att göra.

Nu begynte han, marterad af en tilltagande ångest, springa efter de förbigående och ropa: »Köp mina diamanter! De äro äkta, det kan jag svärja på; de äro ännu oslipade; men ni skall få se huru de skola strila, när de blifvit slipade. De äro värda två tusen kronor stycket, men jag låter dem gå för sjuttiofem kronor. Får jag icke sälja dem, så dö min dotter och jag af hunger och köld».

Men de förbigående stannade icke ens; de ansågo honom for vansinnig. Ibland stannade några omkring honom; då framvisade han sina diamanter och slog ständigt af på priset. Han falbjöd dem för sju kronor.

Hån och skratt blef enda svaret på alla hans tårar och böner. »Han är spritt galen», sade en; »det gäller säkert ett vad», sade en annan.

»Vill då ingen köpa mina diamanter?» utbrast den gamle, drifven till det yttersta. »Var då barmhärtig och gif mig en allmosa — en liten allmosa till mitt stackars barn I»

Knappast hade dessa ord uttalats, förrän hopen skingra des, och en poliskonstapel framträdde och anhöll honom som bettlare och lösdrifvare. Han fördes först till närmaste polisvaktkontor och fick sedan i fängelse tillbringa natten tillsammans med tjufvar och drinkare.

Tidigt påföljande morgon öppnades fängelsedörren och Fanny, åtföljd af en ung man, trädde in. »Far, far!» ropade hon, och kastade sig ned vid sidan af den halmbädd, på hvilken den gamle låg.

Han öppnade ögonen och hviskade matt: »Så ser jag dig åter än en gång innan jag dör I Hur har ditt lif blifvit räddadt?»

»Käre far, Paul kom några ögonblick efter sedan du hade gått; vi ha sökt efter dig hela natten.»

»Du får ej stanna här ett ögonblick», sade den unge mannen; »du är fri, onkel, följ med oss!»

»Det är dock en sak, som måste bringas klarhet uti, innan mannen försättes i frihet», sade poliskonstapeln; »man har funnit två oslipade diamanter hos honom; vi veta icke, om de tillhöra honom eller icke såsom rättmätig egendom».

»Jag kan meddela de nödvändiga upplysningarna», sade Paul. »Min onkel led nöd, men ville icke mottaga något af mig. Jag lade därför i all hemlighet tvenne tämligen värdefulla diamanter i hans degel, på det han skulle tro, att de voro resultatet af hans kemiska sammansättningar och genom deras försäljning slippa ut ur sin nöd. Min afsikt var god, men som ni ser, slog det illa ut.»

Ett skärande skri afbröt honom. »Paul, jag har alltså ingenting funnit, mina ansträngningar ha varit förgäfves. Hvarför lät du mig icke blifva i min falska tro?»

Han sjönk medvetslös tillbaka ned på halmbädden.

Vår berättelse slutar här, men vi hoppas att gamle Robert, tillika med Fanny och hennes tillämnade make, icke lång tid därefter fann den skatt, som är för mer än all världens ädelstenar och diamanter — diamanten, som en gång satt, vid Gud faders bröst och sänktes ned till denna mörka värld för att bringa lif och frälsning åt alla, äfven åt gamle Robert och hans anhöriga, liksom dig, vår läsare.

HANS NÄSTA HUSTRU.

»traVranari», sade tant Karin, »vet du, hvad din man skall "Jkvåz göra, när du är död?»

»Hvad menar du tant?»

»Hvad jag menar. Det skall jag säga dig. Jo, han skall gifta sig med den vänligaste och saktmodigaste flicka, han kan iräfla på.»

»Nej, men huru kan tant ...»

»Afbryt mig ej, förrän jag slutat», yttrade tant Karin med någon skärpa och lutade sig tillbaka i länstolen, fortsättande med ökad fart sin stickning. »Kanhända hon icke är så vacker, som du, men hon skall vara vänlig och snäll Kanhända är hon icke så flink i hushållet, som du, men hon skall vara mild och vänlig. Det är möjligt, att hon icke skall älska honom så högt, som du, men hon skall bestämdt vara mycket snällare och mycket vänligare mot honom ...»

»Hvart vill du nu komma med detta, tant?»

»Åh, ännu har jag ej sagt allt», fortsatte tant Karin. »Hvar dag, som går, tvingar du din man att älska denna vänliga, snälla hustru, som en gång skall intaga din plats, när du är borta. När herr och fru Ström gingo härifrån i går afton, gjorde din man blott en enda anmärkning. Han yttrade endast: 'Ja, hon är verkligen en bra snäll och vänlig hustru'.»

»Ja, men — tant — —»

»Nej, jag har inte slutat ännu. I dag kom din man halfvägs öfver köksgolfvet för att bjuda dig de första mogna päronen, och du besvarade detta med att utbrista: 'Se nu igen, Karl, hur du sölar ned det nyskurade golfvet med dina mudderpråmar; du måste gå ut och torka af dig.' En annan man skulle kastat päronen ut genom fönstret. — Hur gjorde du nyss? Visade du inte ett riktigt surt ansikte, då han kysste dig och du råkade bli' litet våt af hans af

regnet fuktiga skägg? Och sade du inte buttert, att han gärna kunde låta bli sådant där? När han i skafferiet vederkvicker sig med ett glas mjölk eller saft, får han ögonblickligt höra förmaningen att ej spilla något på golfvet. När han bär en eller annan sak, varnar du ständigt, att han ej skall förstöra något Från morgon till afton hör man din skarpa stämma, öfverallt finner du fel och försummelser, du hinner knappt göra annat, än speja efter hvad andra göra och icke göra ...»

»Men, tant ...»

»Hör på vidare, mitt barn! De kraftigaste och mest intelligenta män sätta en kvinnas godhet och vänliga sinnelag öfver allt annat. Därförutan skall den dugligaste hustru, vore hon än mästarinna i hushållets skötsel, slutligen förlora sin mans hängifvenhet. Det finns kanske några få äkta män, som äro lika lugna och tålmodiga, som din Karl, lika älskvärda och öfverseende, lika uppoffrande och grannlaga och så lyckliga genom att älska sin hustru, att deras tillgifvenhet tum för tum dör bort och slutligen, efter många missräkningar, försvinner. Men i de flesta fall behöfves det endast några få år, innan hustrun med gnat och anmärkningar, äfven gjorda med bästa afsikt, jagat bort lyckan och förnöjsamheten i hemmet och skapar omkring sig en irriterande likgiltighet. — Nåja, min lilla Mari, du är ej död ännu, och den snälla, vänliga kvinnan är icke ännu funnen, så du har tid att blifva älskvärd, snäll och god, att din man aldrig kan tänka sig någon bättre och snällare hustru än du . . .»

Mari hade intet ord till svar. Men hon tycktes hafva fått något nytt och allvarligt att tänka på. Framtiden skall visa, huru stor anledning hon slutligen lämnar sin man att tänka på en annan, en snällare och vänligare hustru i hennes ställe.

A. E.