Julfrid: 1904

14

JULFRID

ågot om

Ångermanland

FS

lvem af Julfrids läsare har icke hört att X 1 Norrland äger en utomordentligt storslagen och härlig natur?

Bland dess landskap är icke så lätt att afgöra, hvilket som har företräde: det sköna Jemtland eller det härliga Ångermanland. I A. och landskapen söder därom nå åsarna på många ställen ut till kusten och bilda där en ganska betydlig skärgård. Ångermanland är Norrlands vackraste och tillika fruktbaraste landskap, och kallas därför med rätta »Norrlands trädgård». Ångermanälfven, Sveriges största och präktigaste flod, är 374 km. lång och uppkommer från 3 källfloder från Wilhelmina i Vesterbotten, från Jemtland och ända upp från norska tjällen. Den är segelbar på flera ställen och särskildt på sträckan Sollefteå—Hernösand, där den utfaller i Bottniska viken och är där så bred, att den på flera mils längd mera liknar en hafsvik än en flod. Vid älfven på denna sträcka ligga Sveriges flesta och större sågverk, och på en ö i floden, Sandö, ligger ett stort glasbruk. Barrskogarna, som omgifva floddalarne, äro här större än i någon annan trakt af vårt land och lämna mycket timmer, flera mill. stockar årligen, till sågning, förädling och utförsel.

De vackraste scenerierna äro på vägen Hernösand— Sollefteå, omkring no km., där floden framträder i hela sitt majestät.

Som en underbar märkvärdighet torde äfven få räknas Faxe-älfven, en af de större källfloderna till Ångermanälfven, sedan den varit förenad med densamma en icke obetydlig sträcka, helt öfverraskande, utan några som helst motiv, skiljer sig från Ångermanälfven och rinner genom Ramsele, Edsele och Långsele mycket vackra sjö- och dalgångar, omkring 120 km. Men omkring 10 km. ofvan Sollefteå, finner den rätt stora och vattenrika Faxe-älfven verkligen för godt, att efter många växlande strider, åter förena sig med den mäktiga och majestätiska Ångermanälfven. Enighet ger styrka, söndring försvagar. I och omkring Sollefteå tycks naturen ha slösat på att gifva fägring och lif åt allt. Icke blott älfven med sina öar och egendomliga »nipor», Remsleborgen och den storartade bron dit, utan de bebyggda omgifvande höjderna, den höga platå, där Norrlands trängba-taljon är förlagd, ja allt verkar så harmoniskt skönt, att det är ett oomtvistadt ämne att Sollefteå är kanske den vackraste platsen i vårt vackra land.

En dag i juni månad, i slutet af förra århundradet, var ett sällskap på 8 personer, bland dem P. W., en prof. Curtis från Chicago — personlig god vän till P. W. — ute på en turisttur.

Vi följde med ångslupen »Anna», så långt floden är segelbar norr om Sollefteå, tills vi kommo till Sveriges högsta järnvägsbro, den s. k. Forsmobron. Den är 150 fot hög från vattnet upp till rälsen. Sedan vi tagit plats i en väntad omnibus, fortsattes färden 40 km., med Liden som mål. När vi kommo till Resele och foro förbi en vacker bondgård, säger en af sällskapet: »Här bor riksdagsman Erik Petter Jonsson» och då var det helt naturligt att P. W. skulle hälsa på »den man, som flera år suttit bakom hans rygg i riksdagen». Efter intagna förfriskningar och gemytligt samspråk följde Jonsson oss upp på en i närheten varande utsikts-höjd, så hänförande skön, att motstycke skall vara svårt att uppvisa. Kanske den resande, som en gång i Schweiz blef tillfrågad af en annan resande, om han någonsin sett en så storslagen och härlig natur, som den vy, som då låg framför dem, stått på denna höjd förut, ty han svarade mycket lakoniskt: »Ja, hemma i Ångermanland».

Därefter stannade vi för att hvila på en plats, där floden forsade och brusade så att de stackars tusentals timmerstockarne, som voro på väg ner till sågverken, kämpade som »för lifvet» att följa med strömmen, somliga stående upprätta, andra rullande och tumlande öfver och om hvarandra, och somliga uppkastade på stränderna. En slående bild af mångas kamp i lifvet för tillvaron. Vi fortsatte sedan färden med alltjämt nya utsikter och fingo äfven syn på huru en blåaktig rök uppsteg ur skogen. Månne en lappkåta? Låt oss stiga af och gå för att se efter. Ja verkligen. Vi gå den smala gångstigen fram, och snart äro vi välkomnade af en lapphund, som mycket noga undersökte oss, innan vi hunno fram till kåtan. Därinne sitter en lappgumma och flätar på en ostkorg, far själf täljer på en träslef. Nu blef det ett frågande, hvad det var för »herrskap», som funnit vägen hit till oss »fattiglappar»? Jo, det är en resande från Amerika och Waldenström. När gumman hörde det, slog hon ihop händerna och utbrast; »Åh! är det Waldenström, som jag läst om i skrifterna»?

Så många som fingo rum togo nu plats på det friska granriset på jordgolfvet. Sedan gum-