Sida 14

14

JULFRID

Ă„got om

Ångermanland

FS

lvem af Julfrids lÀsare har icke hört att X 1 Norrland Àger en utomordentligt storslagen och hÀrlig natur?

Bland dess landskap Ă€r icke sĂ„ lĂ€tt att afgöra, hvilket som har företrĂ€de: det sköna Jemtland eller det hĂ€rliga Ångermanland. I A. och landskapen söder dĂ€rom nĂ„ Ă„sarna pĂ„ mĂ„nga stĂ€llen ut till kusten och bilda dĂ€r en ganska betydlig skĂ€rgĂ„rd. Ångermanland Ă€r Norrlands vackraste och tillika fruktbaraste landskap, och kallas dĂ€rför med rĂ€tta »Norrlands trĂ€dgĂ„rd». ÅngermanĂ€lfven, Sveriges största och prĂ€ktigaste flod, Ă€r 374 km. lĂ„ng och uppkommer frĂ„n 3 kĂ€llfloder frĂ„n Wilhelmina i Vesterbotten, frĂ„n Jemtland och Ă€nda upp frĂ„n norska tjĂ€llen. Den Ă€r segelbar pĂ„ flera stĂ€llen och sĂ€rskildt pĂ„ strĂ€ckan SollefteÄ—Hernösand, dĂ€r den utfaller i Bottniska viken och Ă€r dĂ€r sĂ„ bred, att den pĂ„ flera mils lĂ€ngd mera liknar en hafsvik Ă€n en flod. Vid Ă€lfven pĂ„ denna strĂ€cka ligga Sveriges flesta och större sĂ„gverk, och pĂ„ en ö i floden, Sandö, ligger ett stort glasbruk. Barrskogarna, som omgifva floddalarne, Ă€ro hĂ€r större Ă€n i nĂ„gon annan trakt af vĂ„rt land och lĂ€mna mycket timmer, flera mill. stockar Ă„rligen, till sĂ„gning, förĂ€dling och utförsel.

De vackraste scenerierna Ă€ro pĂ„ vĂ€gen Hernösand— SollefteĂ„, omkring no km., dĂ€r floden framtrĂ€der i hela sitt majestĂ€t.

Som en underbar mĂ€rkvĂ€rdighet torde Ă€fven fĂ„ rĂ€knas Faxe-Ă€lfven, en af de större kĂ€llfloderna till ÅngermanĂ€lfven, sedan den varit förenad med densamma en icke obetydlig strĂ€cka, helt öfverraskande, utan nĂ„gra som helst motiv, skiljer sig frĂ„n ÅngermanĂ€lfven och rinner genom Ramsele, Edsele och LĂ„ngsele mycket vackra sjö- och dalgĂ„ngar, omkring 120 km. Men omkring 10 km. ofvan SollefteĂ„, finner den rĂ€tt stora och vattenrika Faxe-Ă€lfven verkligen för godt, att efter mĂ„nga vĂ€xlande strider, Ă„ter förena sig med den mĂ€ktiga och majestĂ€tiska ÅngermanĂ€lfven. Enighet ger styrka, söndring försvagar. I och omkring SollefteĂ„ tycks naturen ha slösat pĂ„ att gifva fĂ€gring och lif Ă„t allt. Icke blott Ă€lfven med sina öar och egendomliga »nipor», Remsleborgen och den storartade bron dit, utan de bebyggda omgifvande höjderna, den höga platĂ„, dĂ€r Norrlands trĂ€ngba-taljon Ă€r förlagd, ja allt verkar sĂ„ harmoniskt skönt, att det Ă€r ett oomtvistadt Ă€mne att SollefteĂ„ Ă€r kanske den vackraste platsen i vĂ„rt vackra land.

En dag i juni mĂ„nad, i slutet af förra Ă„rhundradet, var ett sĂ€llskap pĂ„ 8 personer, bland dem P. W., en prof. Curtis frĂ„n Chicago — personlig god vĂ€n till P. W. — ute pĂ„ en turisttur.

Vi följde med Ă„ngslupen »Anna», sĂ„ lĂ„ngt floden Ă€r segelbar norr om SollefteĂ„, tills vi kommo till Sveriges högsta jĂ€rnvĂ€gsbro, den s. k. Forsmobron. Den Ă€r 150 fot hög frĂ„n vattnet upp till rĂ€lsen. Sedan vi tagit plats i en vĂ€ntad omnibus, fortsattes fĂ€rden 40 km., med Liden som mĂ„l. NĂ€r vi kommo till Resele och foro förbi en vacker bondgĂ„rd, sĂ€ger en af sĂ€llskapet: »HĂ€r bor riksdagsman Erik Petter Jonsson» och dĂ„ var det helt naturligt att P. W. skulle hĂ€lsa pĂ„ »den man, som flera Ă„r suttit bakom hans rygg i riksdagen». Efter intagna förfriskningar och gemytligt samsprĂ„k följde Jonsson oss upp pĂ„ en i nĂ€rheten varande utsikts-höjd, sĂ„ hĂ€nförande skön, att motstycke skall vara svĂ„rt att uppvisa. Kanske den resande, som en gĂ„ng i Schweiz blef tillfrĂ„gad af en annan resande, om han nĂ„gonsin sett en sĂ„ storslagen och hĂ€rlig natur, som den vy, som dĂ„ lĂ„g framför dem, stĂ„tt pĂ„ denna höjd förut, ty han svarade mycket lakoniskt: »Ja, hemma i Ångermanland».

DĂ€refter stannade vi för att hvila pĂ„ en plats, dĂ€r floden forsade och brusade sĂ„ att de stackars tusentals timmerstockarne, som voro pĂ„ vĂ€g ner till sĂ„gverken, kĂ€mpade som »för lifvet» att följa med strömmen, somliga stĂ„ende upprĂ€tta, andra rullande och tumlande öfver och om hvarandra, och somliga uppkastade pĂ„ strĂ€nderna. En slĂ„ende bild af mĂ„ngas kamp i lifvet för tillvaron. Vi fortsatte sedan fĂ€rden med alltjĂ€mt nya utsikter och fingo Ă€fven syn pĂ„ huru en blĂ„aktig rök uppsteg ur skogen. MĂ„nne en lappkĂ„ta? LĂ„t oss stiga af och gĂ„ för att se efter. Ja verkligen. Vi gĂ„ den smala gĂ„ngstigen fram, och snart Ă€ro vi vĂ€lkomnade af en lapphund, som mycket noga undersökte oss, innan vi hunno fram till kĂ„tan. DĂ€rinne sitter en lappgumma och flĂ€tar pĂ„ en ostkorg, far sjĂ€lf tĂ€ljer pĂ„ en trĂ€slef. Nu blef det ett frĂ„gande, hvad det var för »herrskap», som funnit vĂ€gen hit till oss »fattiglappar»? Jo, det Ă€r en resande frĂ„n Amerika och Waldenström. NĂ€r gumman hörde det, slog hon ihop hĂ€nderna och utbrast; ȁh! Ă€r det Waldenström, som jag lĂ€st om i skrifterna»?

SÄ mÄnga som fingo rum togo nu plats pÄ det friska granriset pÄ jordgolfvet. Sedan gum-

Skannad sida 14