Sida 26
NĂDSKOTT.
Af MĂ€rta Lagerfelt.
Doft i natten nödskott hördes; Ljudet snabbt af vinden fördes Vida öfver dimhöljdt land. Fiskarena strax förskrÀckta, Ur sin hvila plötsligt vÀckta, Skynda spejande till strand.
Hör, de rop om hjÀlp förnimma! Se, i dagens första strimma Snöhvitt glÀnser vÄgors skum! O, ett barkskepp, dyrbart lastadt, Ibland brÀnningarne kastadt, Sjunker lÄngsamt, tum för tum!
Hafvet snart sitt byte slukar. Slitna fladdra seglens dukar, RÄr och master brutits af. Skynda, skynda, hjÀlp att sÀnda! MÄnget dyrbart lif kanhÀnda RÀddas kan ur upprördt haf!
***
Rundt omkring dig alla stunder SjÀlar sjunka och gÄ under Uti syndens vÄgobrus. Var du den, som hjÀlpen rÀckte? Sade du ett ord, som vÀckte LÀngtan efter lif och ljus?
Bhilerna.
Skogsbhilerna.
Ganska fÄ kÀnna till bhilerna. Ingen Homer bland dem, som gjort dem kÀnda. Ingen Herodotos, som nedskrifvit deras historia, inga religiösa böcker, inga sagodikter, som förtÀlja om gÄngna dagar, om förra boningsplatser, ut- och invandringar, segrar och nederlag.
Först i Ariemas skrifter lĂ€r man, att vid deras invandring bhilerna bebodde de fruktbara slĂ€tterna i Centrahndien och Gujnat. SĂ„ smĂ„ningom blefvo de bortjagade frĂ„n sina besittningar till de mera oĂ„tkomliga bergskedjorna Vindhija och SatpĂŒra. Hur svĂ„rt det mĂ„ste ha varit, att sĂ„ dĂ€r blifva frĂ„ntagna hem och hĂ€rd, kĂ€nner hvar och en, som har den minsta förkĂ€rlek för den plats hans förfĂ€der bebott. Det skedde heller icke utan svĂ„ra och hĂ„rda strider, i hvilka mĂ„nga, bĂ„de asier och bhiler fingo sĂ€tta lifvet till. Invandrarna voro dock öfvergsna i stridskonst och hade bĂ€ttre vapen. Följden blef att bhilerna drogo sig undan till bergstrakterna. HĂ€r förde de nu för Ă„rhundraden ett nomadlif och lefde af jakt och fiske. Gamla, grĂ„hĂ„rige mĂ€n veta Ă€nnu berĂ€tta mĂ„nga högst intressanta historier frĂ„n den tiden, huru deras förfĂ€der brottades med tigrar, leoparder, björnar, vildsvin m. m.
