Julfrid: 1904

30

JULFRID

Den lille gethercLen.

En berättelse om forna tider (från tyskan) af Sigrid Wiedemann.

Vid floden Altmuhl, en biflod till Donau, ligger byn Solenhofer. Omkring en fjärdedels mil därifrån varseblir man alldeles bredvid vägen ett glasbruk. Den ved, som behöfs för att uppelda ugnarna där, kan lätt anskaffas från sluttningarna at' de närliggande bergen, och fin, snöhvit sand finns på platsen, på ettj djup af en eller två fot under jordytan. Långt innan glasbruket var anlagdt, berömdes denna sand högeligen af husmödrarna i grannskapet, hvilka brukade använda den för att därmed skura golf, möbler och husgerådsartiklar. De plägade uppköpa den af kvinnor, som hade till sin sysselsättning att gräfva upp sanden och bära den i små påsar till de kringliggande byarna.

För länge, länge sedan låg denna industri i händerna på en arbetsam kvinna, som ofta bar på ryggen ända till femtio skålpund sand och var glad att få utbyta sin börda mot några få små kopparmynt, som hon stoppade i fickan. Hon var en medelålders änka och hade ett barn, en gosse om tolf år, som om sommaren vallade sina grannars getter tillsammans med sina egna, och om vintern hjälpte sin mor att få reda på och samla upp sanden från remnorna i klipporna, när is och snö icke hade gjort den vilda bergsstigen otillgänglig.

Nu hände det en gång, att det blef en ovanligt sträng vinter, då dessa stackars människor fingo fara mycket illa, och ytterlig nöd stod för dörren. Gångstigarna hade länge varit frusna och betäckta med snö, sä att det icke fanns någon möjlighet att gräfva upp sanden, som var grunden till deras lifs uppehälle. Det lilla förråd, som de hade samlat på hösten, tog slut och därmed äfven det bröd, som detta satt dem i stånd att förskaffa sig.

Då började de försöka sig på den varmaste sidan af kullen, där februarisolens strålar delvis smält bort snömassorna, men utan framgång. De arbetade förgäfves och bröto sönder sina verktyg utan att få se en skymt af den efterlängtade skörden under den torra jorden.

Allt foder för getterna var slut, och nu stirrade hungersnöden fyra stackars varelser i ansiktet. Endast en sorts föda återstod — och denna delade de alla — nämligen en tunna kål och rötter, som dock reducerats betydligt därigenom, att en stor del ruttnat bort.

Djuren förtärde sin del rå, som den kom från tunnan, men änkan kokade sin och barnets andel af den eländiga födan och saltade den med bittra tårar. Under hennes tak var det på samma sätt som hos änkan i Zarpat, som svarade profeten och sade: »Så sant Herren din Gud lefver, äger jag ej en kaka utan endast en näfve mjöl i skäppan och litet olja i krukan. Och se, jag har nu letat upp ett par vedträn och vill gå och baka därmed åt mig och min son, att vi må äta och sedan dö.»

Modern ropade ständigt till Herren om hjälp och lindring i nöden, men himlen tycktes vara »hård som koppar, så att ingen bön kunde tränga igenom». Men han, som hör korpungarnes rop, hade icke glömt denna stackars änka. Han ville blott pröfva hennes tro och sedan hjälpa på ett långt härligare sätt, än hon någonsin kunnat tänka eller bedja om, såsom vi längre fram skola se.

Gossen älskade sin moder och visade detta därigenom, att han aldrig talade om sin egen hunger, utan väntade tåligt från den ena måltiden till den andra och gjorde hvad

han kunde för att dölja allt, som möjligen skalle kunnat öka hennes smärta. Men näst modern var det getterna han mest vårdade sig om, och det kändes, som om hjärtat ville brista, när han såg de stackars hungriga varelserna ifrigt skynda fram till tunnan, utsträckande hals och tunga för att komma åt den föda, som den innehöll. Ackl de kunde icke hämta någon tröst af gossens löften om det öfverflöd, som den kommande våren snart skulle bjuda på. Hans hopp och mod var icke föda för dem och, då han såg, att de blefvo allt magrare och magrare, beslöt han att för deras skull göra, hvad han ännu aldrig gjort lör sig själf eller sin moder.

Detta är en berättelse från den långt aflägsna tiden, då den katolska religionen var den enda inom kristenheten. Ännu var icke Kom höljdt i det tjocka mörker, som längre fram insvepte det, »det mörker, som man kunde taga på», därför hade ej heller något rop efter reformationens ljus ännu uppstigit.

På den tiden uträttade klostren mycket godt. Medan de stora massorna af folket lågo försänkta i djup okunnighet, voro klostren de enda lärdomshärdar, som funnos, och genom dem fick äfven det stackars okunniga och öfvergifna folket, som icke visste, hvart det skulle vända sig, dä det råkade i nöd och svårigheter, hjälp och råd.

I Solenhofer fanns ett benediktinerkloster. Dit ställde vår lille getherde sina steg. Då han kom till dess port, lyfte han på den tunga portklappen af järn, och på portvaktens fråga om hans ärende, bad han att lä tala vid abboten själf.

Han blef införd till denne vördnadsvärde man, och sedan han pliktskyldigast kysst hans hand, omtalade han, att han kommit dit för att bedja om en ynnest — nämligen tillåtelse att samla upp det hö, som de till klostret hörande korna trampade ned under sina krubbor och ibland halm-ströet, »ty», sade han, »jag har två getter hemma, som hålla på att dö af huuger». Abboten förundrade sig öfver denna begäran och trodde, att den blott var en förevändning för att kunna komma fram med något annat eller Kanske för att dölja någon ohederlig afsikt. Han blef dock snart öfvertygad om, att han hade med en ärlig och uppriktig själ att göra. Han ställde sådana frågor till gossen, som voro naturliga för den tiden och under det andliga regeringssystem, som då var rådande. Gossen upprepade sin trosbekännelse, Herrens bön och svarade rätt pä flera frågor ur evangelierna.

»Nu, min son», sade abboten, »får du hvarje dag, när boskapen föres ut att vattnas, samla höet under deras krubbor, och om broder Martin, kocken, har någon mat öfver, skall han gifva dig litet för din egen och din mors räknings. Sedan gaf han gossen sin välsignelse och lät honom gå, tröstad och lycklig.

Den dag hade nu kommit, då invånarne i det fattiga hemmet skulle få lindring i de sista härda pröfningarna. Våren kom mild och härlig, änkan hade upptäckt ännu en gifvande sandhåla, och den lille Benedikt —• så var hennes sons namn — blef åter legd till herde för traktens getter och vallade sin hjord på sluttningarna af de höga kullarna. Enligt gammalt bruk fick han skiftes vis sin föda af dem, som legt honom. Klostret förplägade honom under påsken, vid pingst tillgodosåg värdshusvärdinnan hans behof, vid midsommartiden åt han sina middagar hos mjölnaren, och pä sin födelsedag blef han åter välkomnad till klostret.

Dessutom fattades det honom icke sysselsättning i hans ensamhet på bergshöjderna. Massor af kalkartad skiffersten, hvaraf ännu ingen hittills gjort något bruk, tilldrog sig -Benedikts uppmärksamhet. Han började plocka upp tunna skifvor däraf och formade dem till kvadrater med tillhjälp af en liten hammare, som hans fader gjort ät honom för några år sedan. En ren tillfällighet kom gossen att göra en