Julfrid: 1904

21

JULFRID

|y>)å en af tempelkvarterets trångaste, mörkaste och smut-Cylf sigaste gator låg ett stort, förfallet hus. Källarvåningen hade under några år varit bebodd af en äldre ~ man, som såg fattig oeh eländig ut. Man kallade honom herr Kobert, och allt man visste om honom var, att han var broder till en bekant juvelerare och att han under forna dagar själf drifvit detta yrke.

Hvar gång herr Robert gick gatan nedåt, iklädd sin långa, gammalmodiga frack, hvilken han bar både vinter och sommar, var han föremål för stor nyfikenhet, och man framkom, kvarteret rundt, med gissningar om hvad hans alltid fullproppade fickor kunde innehålla.

Han hade en dotter, en ung vacker flicka på tjugo år, med ett stilla och tillbakadraget väsen. Hon broderade och sålde sina arbeten till åtskilliga butiker. Hon visade sig ute blott då hon skulle föra sina arbeten till staden eller göra inköp för hushållet.

En kall vinterafton sutto den gamle guldsmeden och hans dotter tillsammans i deras usla bostad. Bundt omkring dem i rummet låg det numrerade smältdeglar och retorter. På ett stort ekbord såg man metallbitar och mineralier. I ett hörn var en ässja, från hvilken spred sig ett klarare ljus på de omkringvarande föremålen, än från det talgljus, som stod och brann, instucket i en butelj.

I andra ändan af laboratoriet satt Fanny, herr Roberts dotter, vid ett litet bord, som var betäckt med högar af garn och dukar. Hon sydde mycket ifrigt och afbröt blott då och då sitt arbete för att värma sina kalla fingrar.

»Fanny, här har varit någon medan jag varit ute», sade den gamle med hes, pipande röst, i det han undersökte en hermetiskt tillsluten degel. »Det är någon som lurar på mig och vill stjäla ifrån mig min hemlighet »

»Men far, hur kan sådant falla dig in?» frågade flickan och rodnade.

»Här har varit någon», återtog Robert, >jag vet att du icke för något pris i världen skulle våga röra mina deglar; men jag kan se att denna har varit öppnad. Jag vill veta hvem som varit här.»

Han kastade en misstänksam blick omkring sig och fick plötsligt ögonen på en handske, som låg på Fannys bord.

»Hvems är denne handske»? ropade han vredgad. 'Jag vill veta det».

>Du får icke vara ond, far», stammade dottern — »det var stackars Paul, som var här ett ögonblick».

Diamantmakaren.

Öfversättning af Aug. D.

»Så — har han varit här igtn». Herr Robert kastade handsken på golfvet. »Jag har ju två gånger visat honom på dörren. Hur vågar han då komma igen?» . ,

»Han är ju min gamle vän, far, från den tid du och onkel voro i kompani med hvarandra. Du höll ju så mycket af Paul och han af dig tills den dagen —»

»Då hans far, min egen bror, förklarade mig för vansinnig, och vägrade att hjälpa mig att fortsätta mina försök', afbröt den gamle häftigt. »Det är orsaken till att jag hvarken vill se min bror eller någon af dem som höra honom till. Men lyckas mina försök, så skall jag snart vara rikare än den rikaste på jorden.»

Fanny suckade. Fadern satte degeln på elden och begynte att arbeta med blåsbälgen. Under några minuter hörde man blott gnistornas sprakande.

»Fanny, du får aldrig mer träffa din tillbedjare», fortsatte den gamle och höll in med sitt arbete.

»Far, det kan jag inte gå in på». Den unga flickan tystnade, därefter kastade hon sig gråtande i fadrens armar. »Yi älska hvarandra så innerligt. Yi voro ju bestämda föl hvarandra tills så den där olycksaliga striden med farbror uppstod. Men hur fattig jag än är, har Paul dock varit mig trogen. Vi behöfva blott ditt samtycke — —».

»Nej, nej, Paul är rik», afbröt han henne; »så länge jag är fattig, vill jag icke ha något med dem att göra. Däremot om jag en gång — det vill säga, när jag —».

»Kunde du verkligen en gång ge ditt samtycke, far?» utbrast Fanny glad. »Det är alltså hopp för oss — men när? Huru länge skola vi vänta?»

»Tills du kan ge din älskare en lysande utstyrsel, mitt barn», svarade den gamle bestämdt. »Du måste vänta tills jag upptäckt den hemlighet jag så länge forskat efter, du måste vänta tills jag upptäckt konsten att göra diamanter».

Med en bedröfvad min vände Fanny åter till sitt arbete. Guldsmeden satte åter blåsbälgen i gång, i det han frågade: »Hvarför tviflar du på en lycklig utgång af mina försök? Många lärda hafva trott på möjligheten att tillverka diamanter».

»Paul säger att det skall gå för dig såsom det gått för andra män, som i forna tider försökt sig på samma konst och som kallas — —»

»Kallas alkemister, ja visst», log den gamle föraktligt. »Paul vet alls icke hvad han säger då han liknar mig vid dem. Ser du Fanny, de skulle göra guld; det var en dum idé. Guld är en enkel metall; men det är diamanten däremot icke, han är det rena kolet, eller om du så vill, det kristalliserade kolet. Hela konsten består alltså i att bringa det rena kolet att kristallisera sig eller utfinna det sätt, hvarpå naturen verkar denna kristallisation. Nu har jag redan förbundit det enkla kolet med öfver åtta hundra enskilda och sammansatta ämnen. En gång till så många, och jag har pröfvat alla dem naturen betjänar sig af vid bildning af ädla stenar. Du ser alltså att jag närmar mig gåtans lösning och att jag snart — —»

»Och huru många år har du icke redan hållit på med alla dessa förberedande arbeten, far», frågade Faijiny och fäste sina mörka, sorgsna ögon på honom.

»Tjugo år; jag arbetade länge därmed innan jag bröt med min bror.»

»Och nu skall du kanske arbeta tjugo år till och så erfara att allt var förgäfves», sade Fanny, i det hon lät hufvudet sjunka för att dölja de frambrytande tårarna.

»Nej, visst icke Fanny, visst icke, mitt, barn», utbrast den gamle ifrigt, »det skall du icke tänk» Sr här», tillade han upprymd och visade sin dotter dep glödande degeln. »Yår lycka ligger måhända redan dold därinne. I den har jag ett stycke rent kol, när det kristalliseras, lämnar det en