Julfrid: 1904

man blifvit viss om att det verkligen var P. W., som nu satt inne i kåtan, undrade hon sedan mycket på att en amerikanare vågat resa så långt, då han inte kunde tala hvarken svenska eller lappska. Att det måtte vara en oerhörd lång väg till Amerika, det kunde hon förstå däraf, att »Jonte hade en dotter Lisa, som för flera år sedan reste till Amerika och hon hade ännu inte kommit tillbaka».

I toppen omkring rökfånget hängde stora svarta köttstycken till torkning. Det var hästkött, som skulle, så långt det räckte, bli deras vinterförråd. Skogs- och fiskarlappar ha inga renar, som fjälllappen har. De lefva på fiske och hvad de möjligen kunna förtjäna på små träarbeten, som de sälja framme i bygderna och skaffa sig då litet kaffe och mjöl. De ha icke stora fordringar eller anspråk på lifvet, men friska äro de vanligtvis, ty »de kunna inte vara annat än sjuka, de som bo i hus», det är deras logik.

Sedan gumman mottagit en liten insamling och lofvat att inte köpa brännvin därför — »ma kut int' så lätt då ma blir gammel», så man kan springa till närmaste stad, menade hon — taga vi farväl och fortsätta vår färd till Liden, där vi blifva inbjudna i prästgården.

Mot kvällen gick arbetsfolket ut till sina ägor att arbeta under den ljusa, svala sommarnatten. Vid 12-tiden var solen nyss nedgången för att åter, innan kl. i, lysa i hela sin glans. Man vet verkligen inte hvilket som är härligast att skåda: morgonsolen, middagssolen, aftonsolen eller midnattssolen?

Snart var dock tid att återvända hem, och efter 20 timmars resa, voro vi åter i Sollefteå, glada och tacksamma till Herren för den glädje och vederkvickelse vi haft.

»Härlig är jorden, praktfull är Guds himmel — kort är jordens härlighet; Du, Herre Jesus, blifver densamme, så underbar i evighet.»

L. F—k.

Mat. 18: 21—22; Luk. 17: 3-4.

är änglarna uti Jesu födelsenatt sjöngo: frid på jorden, då kungjordes, att de skuldbelastade kunde få förlåtelse och att de af-voga borde gifva förlåtelse.

»Jag har förlåtit ofta, men nu är mitt tålamod slut; det finnes gränser äfven för mitt tålamod» — ja, hvem kan uppräkna alla de olika uttryck, i hvilka människor — måhända äfven du och jag — förklara sig vara i sin goda och kristliga rätt att förblifva oförsonliga mot sina bröder. Troligen rörde sig något dylikt i den helige apostlen Petri själ, då han gick fram till Jesus och sade: Herre, huru ofta skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom det? Månne ända till sju gånger? Mat. 18-, 21. Ända till sju gånger! O, det var för litet tilltaget; men, broder, syster, har du förlåtit så ofta? Därest en och samma broder har försyndat sig mot dig sju gånger, är då detta nu förlåtet, verkligt förlåtet?

Första steget till förlåtelse är kärleksfull tillrättavisning. Om din broder syndar, så tillrättavisa honom! Luk. 17: 3. Hvad som är för obetydligt att göras till föremål för tillrättavisning, det skall jag då genast glömma. Jag har att välja emellan att antingen börja med tillrättavisning eller ock att genast förlåta och glömma. Huru inånga mörka blickar för värdelösa ting! När du kan taga Jesus med dig och gå att tillrättavisa, gör då det; i annat fall tig och fördrag l^Och när du finner, att du med Andens

gillande kan tiga och fördraga, gör då det; i annat fall gå åstad och tillrättavisa! På det sättet seglar da den farbara linjen midt emellan tvenne farliga skär: oförsonlighet mot bröder och trolöshet mot sanningen.

Och om lian ångrar sig, så förlåt honom. Och om han sju gånger om dagen syndar mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig, sägande: jag ångrar mig, så skall du förlåta honom. Luk. 17: 3—4. Detta är Jesu lära. Vill du vara med? Såsom Kristus har förlåtit eder, så gören ock I. Kol. 3: 13. Har jag ett förlåtande sinne, så finner jag mig äfven själf vara i behof af förlåtelse. Det är sköna förlikningsakter, då från den ena sidan säges: »det är mitt fel», och från den andra sidan: »nej, det är mitt fel». Ett sådant förlåtande sinne gör äfven tillrättavisningen till, hvad namnet säger, ett visande till rätta, i stället för ett hetsigt, oresonligt och oförstående angrepp.

Huru betydelsefull den ömsesidiga förlåtelsen är för församlingens lif, hafva vi lätt att med våra ögon iakttaga. Ställ dig oförsonlig mot en felande broder, och du har med detsamma om din själ en boja, sotn sätter dig ur stånd att såsom eljes vara till välsignelse. Har man icke sett rikt benådade Guds barn genom oförsonlighet icke blott göra sig själfva för en tid obrukbara i Guds församling utan äfven vålla trossyskon mycket svåra pröfningar och lidanden? Det är så. Lefver du oförsonlig mot en broder och fördenskull är lamslagen, förlåt honom då i Jesu namn, och Guds Ande skall ånyo bekänna