Sida 27
Bhilerna. Af A. P. Franklin
27
JULFRID
»Hellre dö än fly». De äro ännn mycket intresserade i jakt och fiske, och hafva mer än en gång bedt mig köpa en bössa och följa dem på deras ströftåg genom skog och mark. Ofta ser man omkring 15 à 20 stycken med båge och pilar i hand på väg till skogen och några timmar senare återvända med några harar, vildsvin eller andra skogens djnr. Tigrar äro numera ej så vanliga som förr. Endast en gång har jag haft besök af tigern och han nöjde sig då med en kyckling
Så småningom lärde sig bbilen värdet af 1 boskapsskötsel och jordbruk och;de flesta äro nu bosatta'bönder och reda sig — utom då torka eller annan förödelse inträffar — ganska bra.
De tycka ännu om att bo i skogen för sig själ f va och fråga litet eller intet efter hvad som försiggår utom dem.
Under denna deras nomodtid voro de allmänt fruktade af om-kringboende stammar och vanligen benämnda röfvare och mördare. En man i Bengalen blef en gång tillfrågad hurudan en bhil var. Hans svar lydde:
»Om du möter en naken, lömsk man, med båge och pil i handen, som tittar dig rakt i ögonen och utan att säga ett ord kastar dig död ned i vägdiket — dina efterlämnade släktingar skola med samma förstå, att mördaren var en bhil.» — För två år sedan träffade jag en engelsman, musikdirektör, som i många år bodde på gränsen af bhilernas område. Som jag var mycket intresserad af bhilerna, frågade jag honom om ett och annat. »Ni ämnar väl aldrig gå dit»? sporde han. »Jo!» »Aktaer! Jag känner dem. Min granne, där jag bodde, hade en stalldräng, som skickades åt skogen for att skaffa gräs till hästen. Det dröjde både länge och väl, och då han ej hördes af, gingo vi till sist för att söka efter honom. Yi funno efter en stund hans kropp bland buskarne, men hufvudet var borta. Sådant folk får ni att göra med om ni går dit». Då jag påstod mig ännu vilja gå, började tårarna att rulla ned för hans kinder. En annan engelsman, officer, skref till mig ett långt bref, att jag borde vara försiktig och rädd om lifvet, vetande att jag bodde bland vildar.
Min evangelist, som borde ha känt till bhilerna mycket bättre än jag, vågade aldrig gå till hvila, när vi först kommo
Bhilerna i sin älsklingsplats, skogen.
Omkring den lilla hemkvarnen.
hit, utan att ha 5 à6 män, som höllo vakt omkring honom. För min del har jag aldrig haft orsak att känna mig rädd ibland dem. Jag har ofta lagt mig att sofva i deras små hyddor utan den minsta fara hvarken för röfvare eller mördare. Tar man dem på rätta sidan och behandlar dem väl, äro de det bästa folk man kan träffa. Hur ofta har jag ej känt mig tacksam till både dem och Gud för deras bemötande.
Jag kom hit en främling; de öppnade sina hus och mottogo mig; jag var hungrig; de gåfvo mig att äta; jag var törstig; de gåfvo mig att dricka; jag var trött och de läto mig sofva i sina sängar och sofvo själfva på marken; jag kunde ej deras språk; de fördrogo min okunnighet och icke ens skrattade åt mina många språkfel. Hade de någon fest, inbjödo de alltid mig. Slaktades ett får, sändes alltid ett stycke kött till mig. Så hafva de hitintills omhuldat och hjälpt mig fram och kommer någon och kallar dem röfvare, mördare, sämre än djur m. m., så ställer jag mig på deras sida, såsom en af dem och säger: »lär känna oss först». —
Hur ofta, när jag tänker på all deras välvilja mot mig, önskar jag ej af hela mitt hjärta att jag måtte kunna göra dem något godt. Ja, om möjligt föra dem till rätta källan af all godhet: »den gode herden, som gaf sitt lif för fåren».
Sannerligen, de äro såsom får utan herde och behöfva alla kristnas förböner och sympatier.
Under hungersnöden, hur fasligt fingo de ej lida, och nu synas lika hårda tider stunda igen!
Få grund af att de bo så långt från järnvägar och stora städer blefvo de mer eller mindre alldeles glömda af dem som utdelade hjälp till de nödlidande, tills mer än två tredjedelar blifvit bortsopade.
I Akkråni-distriktet — där vår station är — som hade 30,000 innevånare, finnas numera endast 5,000 kvar. Hur skönt att för dessa få förkunna lifvets ord, och hur skönt att de äro så villiga att tyssnal
Må den, som känner allas öden, förläna dem ännu en framtid och till sist en plats i sitt himmelska like.
A. P. Franklin.
Källa: Project Runeberg ·