Julfrid: 1904

29

J ü L F RID

detta allt? O nej! Äunu en märkvärdighet upptäcka vi hos den gamle: hans ögon äro så inrättade, att han kan se nedåt, men icke uppåt. Naturligtvis ser han då inte ängeln uppöfver sitt hufvud, färdig att kröna hans gråa hjässa med lifvets ovanskliga krona, om bara han ville vända sig från »det som på jorden är», hö och strå, till det, som skall förblifva, äfven sedan skapelsens hörn störtat till grus. Arme, olycklige man, »sök hvad du söker, men vet, att hvad du söker, är icke där, hvarest du söker det, utan endast i Gud».

Men är väl denna bild framställd endast för att åskådliggöra den gripande tilldragelsen i Krist-innans resa, eller har den ett ord att säga dig och mig? Låtom oss hvar för sig stanna några ögonblick och rannsaka oss själfva.

Yi äro skapade till lycka, du och jag. Vår lyckas stjärna var aldrig ämnad att gå i moln, utan skulle ha tindrat klar och skön för alltid, om ej den olyckliga tilldragelsen i paradiset förändrat vårt öde. Yi mena syndafallet. Bandet mellan Gud och människan slets; med syndens inträde i världen råkade allt i den inre och yttre skapelsen i olag och förvirring, och vi kunna när som helst med egna ögon se hvilken förödelse synden åstadkom. O, mörka dag, då vår sanna lyckas stjärna slocknade! Irrande i natten tvingas vi af den inre trånaden efter vår förlorade skatt att söka henne, och spana ifrigt efter hennes strålar, icke vetande, lik mannen med mullkrat-tan, hvar vi skola återfinna henne. Några söka henne i konst och vetenskap, och vända dubbelt olyckliga tillbaka från lärdomens höjder. Andra söka henne i ära, rykte och anseende; man kan säga att man af blod och tårar sammanlimmar ärestoder åt hjältar och konungar, men själfva • dö dessa hjältar utan att ha fått varma sina frusna hjärtan i den sanna lyckans solsken. An- ; dra söka den i jordisk kärlek och vända svikna och bedragna om. »Den där rosen, o huru skön var hon icke! Du räckte ut din hand efter henne, men när du det gjorde, stack du dig af en dold tagg, och från den dagen var rosen vissnad i dina ögon och luktade ej mer så godt». Andra söka henne i denna jordens skatter, i ägandet och besittandet af jordiska ägodelar, alldeles såsom mannen på vår plansch. Andra — ja, hvad skola vi säga? Jo, säg hellre hvar en vrå finnes, utom och inom människan, dit hennes trånande ande icke blickat in och där hon icke sökt sin förlorade skatt — det där något, som skulle fylla tomrummet därinne, tillfredsställa själens omätt-liga hunger, denna själ, som vid allt hvad du

bjöd henne, bara skriade: Mer, mer, mer, mer . . . Och du drefs ut att söka, alltjämt att söka, tyvärr alltid på orätt väg, trött, sargad, blödande, mången gång dignande inen med blicken ännu i vanmaktens svåraste stunder spejande efter din sanna lyckas stjärna, om ej en stråle skulle förråda för dig att du ändtligen funnit henne. Mången gång trodde du att du funnit henne och du skyndade dig att göra dig redo, att njuta af hennes ljus, då du upptäckte, att hvad du förmenade vara en stjärna, var ett farligt irrbloss, sändt att vilseleda vandraren och — o ve! — du visste nu icke hvar du var och långt mindre än förut visste du hvar din sanna lyckas stjärna brann . . . »Sök, arme, hvad du söker, men vet, att hvad du söker, är icke där, hvarest du söker det, utan endast i Gud.»

Detta är allas erfarenhet. De besynnerliga ögonen, som mannen med mullkrattan hade, ha af naturen både du och jag. Yi blicka nedåt och söka det som på jorden är. Uppåt, uppåt — ja, dit uppåt vill ej själens öga se, med mindre än ögonen få undergå en operation, smärtsam i och för sig, men nyttig och hälsobringande. Ack ja, ännu mycket mer, ty den för di g från död till lif. Den heter ny födelse. I densamma dör din andliga död, om man så kan tala, och födes din själ till evigt lif. Du dömer dig själf orättfärdig och begynner så se upp till Gud efter rättfärdighet. Och med seendet efter honom begynner mörkret i ditt hjärta att vika. Din sanna lyckas stjärna glänser fram. Genom »sjäHfördömandets helvetesfärd, kom du till den himmelsfärd, som består i att känna Gud» — ja, känna Gud, och den han har sändt, Jesus Kristus. Jesus Kristus, se där din sanna lyckas stjärna, som en gång slocknade i döden för att kunna lysa dig hem öfver tidens mörka haf till de himmelska landen. Han kan ännu öppna ögon, så att du med den lekamligen blinde nödgas instämma: »Ett vet jag, jag var blind men nu ser jag — jag ser ängeln med lifvets krona öfver mitt hufvud, jag är frälst och kronan skall en gång pryda min hjässa i kretsen af alla frälsta och saliga. Min Jesus, min dyre Jesus, min sanna lyckas eviga stjärna, som jag funnit, har gifvit min själ frid, ljus, hugsvalelse, allt hvad jag behöfver för tid och evighet; jag är säll.

»En blick på den korsfäste»

gaf mig lifvet. I förening med Gud genom Jesus Kristus är lycka.» —

Aug. D.