Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete

Originalsida 174
Originalsida 174
Originalsida 174
Originalsida 175
174–175

Sida 174

Protopop ...

och erbjuda en mångfald af vexlande former med en mycket konstrik rimflätning, utan att de ursprungliga, konstlösa »vers» derför alldeles förkastades. Från dessa båda slag skiljer sig deremot ett tredje, de s. k. sirventes, ty från dessa är kärleken helt och hållet utesluten. I enlighet med namnets härledning (af servir, tjena) voro de nämligen författade till en herres och gynnares tjenst. Namnet utsträcktes sedan till alla skaldestycken, i hvilka författaren med skärpa utdelar tadel eller beröm i afseende på offentliga eller enskilda angelägenheter. De behandla politiska tilldragelser, sedliga lyten, religiöst svärmeri eller till och med skaldens rent personliga förhållanden och äro derför som tidsskildringar ofta af stort värde. Till samma område hör äfven planh (Lat. planctus, Fr. plainte), klagosång öfver en politisk gynnares eller en politisk väns, ja stundom en älskarinnas död. Ett fjerde hufvudslag är tensós (Lat. tensio, spänning), ett slags literär tvekamp, i hvilken tvänne skalder mot hvarandra försvara motsatta åsigter i en uppkastad fråga, oftast om kärlek. I rent språkligt hänseende äro denna periods samtliga alster ganska anmärkningsvärda derigenom att de till en viss grad bära vittne om ett allmänt skriftspråk, något som väl ingen annan literatur från medeltiden kan uppvisa till samma omfång. Bland de ryktbaraste trubadurerna från denna tid må såsom författare af »cansós» nämnas bl. a. Bernart de Ventadorn, Guiraut de Borneill, Peire Vidal, Folquet de Marseilla, Gaucelm Faidit, Aimeric de Peguillan och Peirol. I de politiska »sirventes» står utan tvifvel främst Bertran de Born (d. omkr. 1210), som spelade en rol i Henrik II:s strid med sina upproriska söner. I religiösa och moraliska »sirventes» är Peire Cardenal den märkligaste, i den personliga satiren Peire d'Alvergne.

Den provençalska literaturens lifskraft var uttömd med 13:de årh. De båda derpå följande erbjuda endast en svag efterblomstring, under hvilken den på senare tid så mycket besjungne kung René (f. 1409, d. 1480) lefde. Kärlekslyriken blef nu mer än förut en drifhusplanta, en konstgjord blomma utan vällukt, och Toulouse blef huvudsätet för denna lärda lyrik. Språket återföll småningom i dialekter, på hvilka nordfranskan utöfvade ett mäktigt inflytande. Ett sådant tynande lif förde romantikens förstfödda sånggudinna mot slutet af medeltiden och i den nyare tidens morgongryning.

Det 17:de och det 18:de århundradets fransmän hade vigtigare spörsmål att lösa än kärleksgåtor. Dock fortlefde den provençalska sången äfven då, ehuru förnämligast som en tjenare åt andakten i de julsånger, som uppstämdes af folket under adventet, och som nådde sin högsta fulländning genom kompositören och skalden Saboly (f. 1614, d. 1675). Men äfven inom den verldsliga diktens område uppträdde då och då en och annan begåfvad skald. En sådan var t. ex. Goudouli, som täflade med skalderna vid Ludvig XIV:s hof. Slutligen har i vårt årh. den provençalska vitterheten åter dragit Europas uppmärksamhet till sig. Och stället för dess återuppvaknande var det gamla skaldehemmet Toulouse med dess grannstad Agen, från hvilken perukmakaren Janzemin (på franska Jasmin) uppstämde toner, som återljödo i hela Frankrike och på ett utmärkande sätt belönades af Franska akademien (1852). En ännu större uppmärksamhet tilldrager sig fortfarande det s. k. Félibre-förbundet (stiftadt 1854) med Avignon till hufvudsäte, hvarest dess stiftare, Roumanille, är bokhandlare, i sitt nit för den sydfranska sången lifligt understödd af Aubanel (d. 1886), Mathieu, Crousillat, Roumieux m. fl., men i synnerhet af den genialiske skalden Frederi Mistral (f. 1830, förf. till »Mirèio», »Calendau» m. m.), som börjat utgifvandet af ett större provençalskt lexikon. -- Jfr Raynouard: »Choix des poésies originales des troubadours» (6 vol., 1816--21); Fr. Diez: »Die poesie der troubadours» (1826; ny uppl. 1883), »Leben und werke der troub.» (1829; ny uppl. 1882), »Grammatik der romanischen sprache» (3:dje uppl. 1870--72); Mahn: »Die werke der troubadours» (1846 o. f.), »Gedichte der troub.» (1856 o. f.); Bartsch: »Prov. lesebuch» (1875), »Chrestomathie prov.» (1880), »Grundriss zur geschichte der prov. litteratur» (1872); Milá y Fontanals: »De los trobadores en España» (1861); Bofarull: »Estudios, sistema gramatical y crestomatia de la lengua catalana» (1864); Saint-René-Taillandier: »La nouvelle poésie prov.» (i »Revue des deux mondes», 1859); T. Hagberg: »Den provençalska vitterhetens återuppståndelse i 19:de årh.» (1873). T. H.

Provence (pråvangs; af Lat. provincia, provins), fordom provins i sydöstra delen af Frankrike, begränsades i v. af Languedoc, i n. af Venaissin och Dauphiné, i ö. af Piemont och Nizza samt i s. af Medelhafvet och motsvarar de nuv. depart. Bouches-du-Rhône, Var och Basses-Alpes samt delar af Vaucluse, Drôme och Alpes-Maritimes. Arealen beräknas hafva utgjort 21,280 qvkm. Hufvudstad var Aix. Den förnämsta staden såväl i äldre som nyare tid var Massilia (Marseille). Provinsen var delad i Öfre P. (norra P.), med 4, och Nedre l. södra P. med 8 »sénéchaussées». Innevånarna i P., provençalerna, hafva en egen literatur och tala ett särskildt språk, som grundar sig på det latinska folkspråket (se föreg. art.). -- I 2:dra årh. f. Kr. gjorde romarna södra Gallien till en romersk provins, som omfattade Languedoc, Dauphiné och P. samt kallades Provincia gallica, men efter hela Galliens eröfring genom romarna Provincia narbonensis. Sedan största delen af Languedoc i början af 5:te årh. eröfrats af vestgoterna och Dauphiné vid midten af samma årh. af burgunderna, inskränktes namnet Provincia till området mellan Rhöne, Durance, Alperna och Medelhafvet, hvilket tillhörde romarna ända till 470-talet, då det eröfrades af vestgoterna. Det tillhörde derefter östgoternas och (sedan 536) frankernas rike, kom vid delningen mellan Ludvig den frommes söner (843) till Lotharringien och togs 863 af Karl den skallige. 879 förenades P. med det af Boso bildade cisjuranska

Källa: Project Runeberg · ·