Sida 185
Prytz ...
pröfningsnämndens sammankomster bör landskamreraren (i Stockholm kamreraren vid öfverståthållareämbetets afdelning för uppbördsärenden) såsom kronans ombud närvara. Öfver pröfningsnämnds beslut kunna såväl kronans ombud och vederbörande kommun som skattskyldig anföra besvär hos kammarrätten. Den skattskyldige må dock ej besvära sig, om han antingen underlåtit att till bevillningsberedningen aflemna infordrad uppgift å nästföregående års inkomst eller icke hos pröfningsnämnd öfverklagat taxeringsnämnds beslut om hans taxering och denna af pröfningsnämnden lemnats oförändrad. Ledamot af pröfningsnämnd kan lika litet som andra taxeringsmän, hvilka tillämpa riksdagens bevillningsföreskrifter, ställas till något ansvar för debitering eller taxering (R. F. § 113). -- Namnet pröfningsnämnd förskrifver sig från 1883 års bevillningsförordning, men institutionen fanns redan förut under namn af pröfningskomité och infördes genom 1812 års bevillningsförordning. Pröfningskomitén utgjordes ursprungligen af 15 ledamöter (antalet ökades 1841 till 20), af hvilka en femtedel skulle tagas af hvarje stånd och af ståndspersonsklassen. Först genom 1861 års bevillningsförordning upphäfdes stånds- och klasskilnaden såsom grund för komiténs sammansättning. Jfr Bevillningsberedning, Bevillningstaxering, Taxeringsnämnd. K. H. B.
Prölss, Robert, tysk skriftställare, f. i Dresden 1821, har författat åtskilliga väl byggda sorgspel och lustspel samt utmärkt sig såsom grundlig kännare af dramat, bl. a. genom Erläuterungen zu Shakespeare's dramen (1874--77), Katechismus der dramaturgie (1877), Beiträge zur geschichte des hoftheaters zu Dresden (1879) och det stora arbetet Geschichte des neueren dramas (6 del. 1880--83). Han har dessutom uppträdt med Katechismus der ästhetik (1878), det filosofiska försöket Vom ursprung des menschlichen erkenntniss (1879), monografien Heinrich Heine (1886) m. m.
Psaligrafi (af Grek. psalis, sax, och grafein, inrista, teckna konturer), i Tyskland en benämning på silhuetteringskonsten (se Silhuett), särskildt det slag af densamma, som åstadkommer utklippningsbilder icke blott af menniskogestalter, utan äfven af djur, blommor, landskap, arkitektur o. s. v.
Psalm (Grek. psalmos, sång till strängaspel, af psallein, rycka, knäppa), qväde ur samlingen Psaltaren (se d. o.); religiös lyrisk dikt, som genom sin omedelbart innerliga stämning och okonstlade form faller inom visans område samt är afsedd att af en kristen församling sjungas till koralmelodier vid gudstjenst. Hos psalmen fordras ädla och högstämda ordalag på samma gång som kristlig enfald; den skall, inom gränserna för kyrkans bekännelse, gifva ett klart uttryck åt såväl de bildades som den stora massans religiösa känslolif. -- Redan hos de förste kristne voro andliga sånger i bruk, hufvudsakligen trosglada lofsånger, hvilka blefvo ett verksamt medel till kristendomens utbredande. Under 2:dra årh. började man sjunga psalmer i kyrkorna antifont (i vexelsång mellan två enstämmiga körer). Denna psalmsång inskränktes snart i österländska kyrkan till Davids psalmer och stycken ur bibeln samt förbehölls presterna, medan deremot i vesterländska kyrkan den ambrosianska sången blomstrade och den latinska kyrkohymnen alltmera fulländades. Med gregorianska sångens införande (omkr. 600) blef det ensamt presterna och utbildade musiker som sjöngo, under det församlingen fick höra på. Denna anordning bibehölls nära ett årtusende, tills reformationens män återgåfvo åt folket dess andel i gudstjenstens musikaliska element. Efter denna tid ansåg katolska kyrkan psalmsång såsom tecken på kätteri. Luther byggde psalmdiktningen på den nya inhemska bibelöfversättningens kärnord och på den andliga folkvisan, som rikligt uppväxt i Tyskland under medeltiden, delvis ock på Davids psalmer och katolska hymner. Reformationstidens psalm var, trots sin undervisande hållning, en verklig folkdikt, som saknade alla individuella drag; den tjenade som ett det verksammaste agitationsmedel vid den nya trons utbredande. Tyska psalmdiktningen nådde sin höjdpunkt hos Paul Gerhardt (d. 1676), som mera gaf uttryck åt den subjektiva åskådningen. 1500-talets svenska psalm var en dotter af den tyska och utgjordes mest af föga sångbara dogmatiska rimmerier. Först Sam. Columbus gaf den en värdigare form. Bland framstående nordiska psalmdiktare må nämnas Olaus Petri, H. Spegel, J. Swedberg, J. Arrhenius, G. Ollon, Sam. Ödmann, Wallin, Hedborn, Franzén, Geijer och Runeberg samt danskarna T. Kingo och N. F. S. Grundtvig. Förtjenstfulla psalmhistoriker äro tysken Ph. Wackernagel och svensken J. V. Beckman.
Psalmbok, en samling andliga sånger, psalmer (jfr Psalm), afsedda att begagnas vid offentlig eller enskild gudstjenst. -- Kyrkosången i betydelse af psalmsång tillhör, i egentlig mening, icke den katolska kyrkan. Visserligen uppstodo under medeltiden, särskildt inom franciskanorden, flere diktare af latinska hymner, men dessa hymner kunde aldrig blifva hvad psalmen bör vara, en »folkvisa» i ädlaste mening. Ett undantag från detta allmänna förhållande förefanns dock hos de böhmiske husiterna, hvilka i sina kyrkor införde en gemensam och ordnad församlingssång. Men först genom reformationen har psalmsången uppnått sin fulla blomstring och blifvit en andlig makt af högsta betydelse. Den protestantiska församlingens trosmedvetande gaf sig uttryck och form i helig sång. Luther sjelf, hvilken författade 37 kraftiga psalmer, var den förste i en lång rad af utmärkta protestantiska psalmsångare. Under 30-åriga kriget vann den tyska psalmdiktningen en ännu högre fulländning, framkallad af tidens pröfningar och lidanden. Den främste af Tysklands andlige sångare under 1600-talet är Paul Gerhardt (d. 1676). Under det följande seklet tog den tyska psalmsången starkt intryck såväl af pietismen (genom A. H. Francke) och herrnhutismen (Zinzendorff) som af upplysningens moraliserande förnuftstro (Gellert).
Källa: Project Runeberg · ·