Sida 199
Ptolemais ...
lemnat bidrag till denna förenings ekonomiska utveckling. Publicistklubbens egen kassatillgång var vid 1889 års början något öfver 8,000 kr.
Publicistmöten, sammanträden mellan svenska tidningsmän och skriftställare från rikets olika delar, hafva sedan slutet af 1860-talet med få års mellanrum återkommit och pläga vara förlagda till sommartiden samt upptaga tre, fyra dagar, delade mellan förhandlingar, samqväm och Utflygter. Det första mötet hölls i Stockholm 1868 under L. J. Hiertas ordförandeskap, det andra i Göteborg 1869, det tredje i Stockholm 1871, det fjerde i Örebro 1874, det femte i Linköping 1876, det sjette i Jönköping 1878, det sjunde i Kristianstad 1881, det åttonde i Stockholm 1884, det nionde i Stockholm 1886. Ordförande vid 2:dra--9:de mötena voro L. J. Hierta, A. Sohlman, A. Gumaelius, K. F. Ridderstad, S. A. Hedlund, C. Chr. P. Herslow (jämte A. Gumaelius), H. Wieselgren, S. A. Hedin. Förhandlingarna hafva berört frågor om tryckfrihetslagen och dess tillämpning, pressens ekonomiska angelägenheter, tidningarnas redaktioner, deras förhållande inbördes och till myndigheterna o. s. v. Största resultaten hafva dervid vunnits i fråga om de ekonomiska angelägenheterna och tidningarnas förhållande till myndigheterna. Dock torde publicistmötenas egentliga betydelse ligga i det personliga umgänge mellan pressens män, hvilket de främjat. Deltagarnas antal har vexlat mellan ett knappt trettiotal (i Kristianstad) och ett par hundra (i Stockholm). Äfven tidningsmän från brödralanden hafva såsom gäster deltagit i mötena. Protokoll äro utgifna fr. o. m. Örebromötet, vid hvilket i öfrigt en sammanfattande redogörelse gafs för de tre föregående. Nästa möte är bestämdt att hållas i Göteborg 1889.
Publik (Lat. publicus, offentlig, allmän, af populus, folket). 1. Offentlig, allmän, som är tillgänglig för allmänheten. -- 2. Den stora allmänheten; läsarekrets; åskådare-, åhörarekrets vid en offentlig föreställning (publikum).
Publikan (Lat. publicanus) kallades hos forntidens romare en förpaktare af statens inkomster eller en entreprenör af offentliga arbeten. Romarna hade nämligen för sed att till den högstbjudande öfverlåta uppbörden af statsinkomsterna, äfvensom utförandet af arbeten för statens räkning. Till följd deraf egnade sig många inom samhället åt entreprenörsverksamhet, och stora bolag af publicani bildades. Det var i synnerhet riddareståndets medlemmar, som drefvo dylika affärer. För provinserna blefvo publikanerna ett plågoris. De utsögo nämligen innevånarna så mycket hänsynslösare, som ståthållarna af fruktan för de mäktiga bolagens inflytande i Rom, särskildt vid valen, icke blott sågo genom fingrarna med deras rofferier, utan ock, långt ifrån att skydda provinsbefolkningens intressen, gåfvo sitt stöd åt de romerske affärsmännen. Publikanerna blefvo derför allmänt hatade, och sjelfva namnet blef en beteckning för sådana, som visade en orättfärdig vinningslystnad, så att Livius kunde med fog yttra (45: 17), att der en publikan finnes, der är den offentliga rätten maktlös och bundsförvandternas frihet tillintetgjord. -- Med de i Nya test. omtalade publikanerna menas sannolikt antingen underordnade tjenstemän åt bolagen eller (stundom infödda) förpaktare af inkomster, som icke inflöto till romerska staten, utan till något samhälle eller någon kommun i en provins. R. Tdh.
Publikation (af Lat. publicare, offentliggöra). 1. Offentliggörande, utgifvande af en skrift; den utgifna skriften. -- 2. Bringande till allmän kännedom af lagar, förordningar, stadgar eller andra af K. M:t eller underordnadt ämbetsverk gifna föreskrifter eller meddelanden, hvilka skola tjena till allmän efterrättelse, eller hvilkas offentliggörande är af vigt för allmänheten. Denna publikation sker dels genom uppläsande i kyrkorna, dels genom »Svensk författningssamling», hvilken sprides till ämbetsverk, domare och till rikets församlingar, för att i kyrkorna hållas församlingsboarna tillhanda. Lagars och allmänna föreskrifters publikation sker i K. M:ts namn (jfr R. O. § 81) eller till följd af K. M:ts befallning genom hofrätter, kollegier eller andra publika verk. Publikationen har betydelse dels såsom vilkor för medborgares skyldighet att ställa sig lagar och föreskrifter till efterrättelse, dels i och för den tid, från hvilken denna lydnadspligt skall inträda. I detta afseende är genom k. cirk. till K. Mt:s befallningshafvande af d. 2 April 1833 stadgadt, att de författningar, i hvilka icke någon viss tid blifvit utsatt, från hvilken de komma att gälla, skola från den dag, då deras uppläsning blifvit börjad i socknens kyrka, lända till efterrättelse inom samma socken. Sättet för lagars publikation är i andra land bestämdt i lagstiftningsväg, medan det i Sverige är en fråga, som konungen allena afgör, derest icke i den kungjorda lagen något derom särskildt är stadgadt (se Kungörelse). H. L. R.
Publikum. Se Publik.
Publilius, namn på en fomromersk slägt. -- Volero P. genomdref 471 f. Kr. såsom folktribun, att plebejiska ämbetsmän skulle väljas i tribusforsamlingarna. -- Quintus P. Philo, konsul, diktator och, först bland plebejerna, pretor (337 f. Kr.), kämpade med framgång mot samniter och latiner. År 339 genomdref han i egenskap af konsul tre lagar, nämligen om giltigheten af plebiscita, om skyldighet för patres (förmodligen de patriciske senatorerna) att på förhand godkänna beslut af centurieförsamlingarna och om tillförsäkrande åt plebejerna af den ena censorsplatsen. -- Publilia var M. Ciceros andra maka, hvilken längre fram blef skild från honom. -- P. Porfirius Optatianus skref en lofsång öfver Konstantin den store, ett konststycke i ord- och verssammanställning. R. Tdh.
Publilius Syrus, född i Antiochia, var slaf, men frigafs af sin husbonde på grund af sina goda gåfvor och egenskaper. Sedan han skaffat sig tillräcklig bildning, började han skrifva och uppföra mimiska skådespel i Italiens städer och uppträdde i Rom i täflan med Laberius 45 f. Kr., hvarvid han af Caesar erhöll priset. Han utmärkte sig genom goda sedemålningar, rent språk och en viss poetisk hållning. Särskildt
Källa: Project Runeberg ·