Sida 354
Ramsay ...
spörsmål äfven teoretiskt och lemnade en framställning Om undervisningsverken i Sverige såväl de äldre, gymnasier och lärdomsskolor, som de nyare, nya elementarskolan, Upsala lyceum o. s. v. (1833). Jämte J. A. Moberger deltog R. i öfversättningen af Gesenius hebreiska och kaldeiska lexikon (1829--32).
Ramsundsberget, en klippa i Sjövikshagen under Mora by i Jäders socken af Öster-Rekarne härad, Södermanlands län, är bekant för sin märkvärdiga runristning. Sjelfva inskriften, som med vanliga runtecken förtäljer, att en qvinna vid namn Sigrid till åminnelse af sin make, Holmger, och för hans själs frälsning uppfört en bro, innehåller dock ej något särdeles ovanligt, men af så mycket större intresse äro de andra bildliga framställningarna å berghällen. Dessa bilder skildra nämligen de hufvudsakliga tilldragelserna i Sigurd Fåfnesbanes kämpalif. Man ser här afbildade både den med det från dvärgen Andvare utpressade guldet uppstoppade utterbälgen och den konstskicklige Regin förfärdigande svärdet Gram, äfvensom Sigurd dräpande ormen Fåfne; vidare ser man två i ett träd sittande foglar uppenbara Regins list och tilltänkta svek mot Sigurd, till följd hvaraf Regin dödas af Sigurd, och slutligen ser man hästen Grane bärande Fåfnesskatten, hvilken Sigurd bemäktigat sig. Dessa bilders betydelse har först blifvit framställd af C. Säve (1868); och äfven om hans förklaring utaf afbildningarna icke i alla detaljer kan anses vara säker, synes det dock vara alldeles visst, att teckningarna framställa motiv ur Sigurdssagan. Dermed är då ock ovedersägligt visadt -- hvad som äfven a priori kunde antagas --, att den märkvärdiga sagocykeln om völsungar och gjukungar varit välbekant äfven för Sveriges innebyggare. Att dessa afbildningar blifvit anbragta vid en inskrift, som icke står med dessa i något sammanhang, vill Säve förklara genom antagandet att någon af de i runskriften nämnda personerna ansetts vara befryndad med den frejdade Völsungaätten. Detta är dock blott en förmodan, som icke är mycket sannolik. Det synes ej häller nödigt att antaga något närmare samband mellan inskriftens innehåll och afbildningarna från hjeltesagan, hvilka säkerligen äro endast ett dekorativt element i runristningen. Jfr Göksstenen. Th. W.
Ramsåsa, socken i Malmöhus län, Färs härad. Areal 1,245 har. 613 innev. (1888). Annex till Rödinge. Lunds stift, Färs kontrakt.
Ramundeboda (Ramundaboda). 1. Socken. Se Bodarna. -- 2. Kloster, som var beläget på norra Tiveden i nuvarande Bodarna socken, vid stråkvägen mellan landet nordanskogs och sunnanskogs, der af ålder gränsen varit mellan Svea- och Götaland. Stället utgjorde en af stationerna vid konungarnas eriksgata, der nerkingarna skulle möta honom. Läget var särdeles lämpligt för ett kloster af Antonius-orden, som företrädesvis egnade sig åt sjukvård o. d., hvilket kunde komma de vägfarande väl till pass. Det omtalas ej förr än 1497, då »S:t Antonii kloster på Tiveden» tillhandlade sig Solberga torp i Edsbergs socken. Dessutom egde det gården Klippan i Nysunds socken, ö. om Letelfven, samt en gård i Arboga, men dertill synes dess egendom varit inskränkt. Detta föranledde Gustaf I, som insåg svårigheten för klostret att uthärda den dagliga gästningen, att tillåta munkarna (1527), »enär inom kort tid inga herbergerare kunna förordnas, som så lämpliga äro att förestå denna tunga, som S:t Antonii bröder», att trots beslutet i Vesterås draga omkring i landet 12 veckor på vintern och 8 på sommaren för att under »Guds rena ords predikande» förvärfva sitt uppehälle. Några få år derefter (det uppgifves 1529) ansåg han dem obehöfliga och lät utrymma klostret. C. S--e.
Ramus, Petrus. Se Ramée, P.
Ramus, Jonas, norsk prest och historiker, f. på Ageröen i Romsdals amt 1649, var först komminister i Sörum från 1681 och blef sedan kyrkoherde i Norderhov i Ringerike, der han dog 1718. Utom en del uppbyggelseskrifter utgaf han Nori regnum: Norvegia antiqua et ethnica (1689), Ulysses et Othinus unus et idem (1702), Norges beskrivelse (1715) och Norriges kongers historie (utg. efter hans död, 1719). Om R:s hustru se Colbjörnsen, Anna. Y. N.
Ramus. 1. Kristian R., dansk numismatiker, f. i Maribo 1765, teol. kandidat 1786, filos. doktor 1793, utnämndes 1799 till föreståndare vid den k. myntsamlingen. Han upprättade en utförlig latinsk förteckning på samlingens grekiska och romerska mynt (2 bd; 1816). Död 1832. -- 2. Kristian R., dansk matematiker, brorson till den föregående, född i Nykjöbing på Falster d. 5 Dec. 1806, vann 1831 universitetets guldmedalj för en matematisk prisuppgift samt blef 1832 magister och 1834 professor vid universitetet. Död d. 10 Juni 1856. Utom åtskilliga lärda afhandlingar i facktidskrifter författade R. sedan 1837 en hel följd af gedigna läroböcker i olika grenar af såväl den elementära som den högre matematiken. E. Ebg.
Ran l. Rån (Isl. Rán), Nord. mytol., hafsguden Äges maka och sjelf herskarinna öfver hafvet, hade ett nät, med hvilket hon sökte att draga menniskor ned i djupet till sig, och tänktes såsom fientligt sinnad mot menniskoslägtet. Äge och R. hade nio döttrar, hvilkas namn beteckna hafvets böljor i deras olika storlek och utseende. Gudinnans namn är egentligen identiskt med det appellativa ordet rån, och sjelfva namnet angifver sålunda mycket tydligt nordbons uppfattning af hennes väsende. Th. W.
Rana, vattengrodslägtet, zool., hör till vattengrodornas familj (Ranidae) inom de stjertlösa amfibiernas ordning (Batrachia; se Groddjuren) och amfibiernas klass. Huden är glatt, endast delvis vårtig, tungan baktill djupt inskuren, gomtänderna ordnade i två grupper, trumhinnan tydlig, fingrarna fria och tummen icke motsättlig. Tårna hafva hel simhud och bära vid lederna tydliga uppsvallningar. Vid parningen fattar hannen om honan med
Källa: Project Runeberg ·