Sida 494
Reunionskamrar ...
inkomster af domänen. Furstarna äro mycket rika, enär en stor del af furstendömena är deras enskilda egendom. De båda furstendömena uppställa tillsammans med Sachsen-Altenburg och Schwarzburg-Rudolstadt ett infanteriregemente, tillhörande 4:de armékåren. Furstendömenas vapen har 4 fält: i 1:sta och 4:de ett upprättstående lejon i svart (för R.), i 2:dra och 3:dje en gyllene trana (T. kranich) i silfverfält (för Kranichfeld). Hvar och en af de båda furstarna utdelar ett hederskors för civila och militära förtjenster. De furstliga residensen äro för den äldre linien Greiz, för den yngre slottet Osterstein vid Gera och Schleiz. -- Den historiskt kände stamfadern för de i R. regerande linierna är en Henrik (i slutet af 12:te årh.), hvilken var kejserlig fogde i Weida och Gera och genom giftermål blef fogde äfven i Greiz, Hof och Plauen. Hans sonsöner bildade tre linier: Weida (utdöd 1535), Gera (utdöd 1550) och Plauen. En medlem af linien Plauen förvärfvade sig genom vapenbragder mot polacker eller vestryssar omkr. 1247 hedersnamnet »der reusse» (Lat. ruthenus, den ryske), som enligt en uppgift gaf anledning till furstehusets benämning. De reussiska landen hade förr en vida större utsträckning än nu, i det de omfattade delar af nuv. Bajern och hela den sachsiska vogtländska kretsen m. m. Af de många linier, i hvilka familjen delade sig, utslocknade nästan alla, så att 1616 endast de två funnos qvar, som ännu fortlefva. Sedermera delade dessa sig i flere bilinier, och det var icke förr än 1848, som den yngre liniens furstendömen (Schleiz, Lobenstein-Ebersdorf och Gera) förenades till ett helt. Herrarna af R. erhöllo 1671 greflig och 1778 riksfurstlig värdighet. 1807 ingingo furstendömena i Rhenförbundet. Till följd af furstinnan-regentinnans sympatier för Österrike besattes den äldre liniens land 1866 af Preussen, men löstes från ockupationen genom erläggande af 100,000 thaler och inträdde derefter liksom den yngre liniens land i Nordtyska förbundet. Sedan 1871 hafva båda furstendömena tillhört Tyska riket.
Reuss [röjs], biflod till Aar i Schweiz, uppstår af flere alpströmmar från trakten af S:t Gotthard: den på Furka upprinnande Realper R., som flyter genom Urserendalen, Gotthard R. från Lucendroglacieren på vestra sidan af S:t Gotthard, hvilken förenar sig med den förra vid Hospenthal, samt Thalbach från Oberalp och Unteralp, hvilken inträder i Urserendalen vid Andermatt. Nedanför Andermatt genombryter R. skummande och brusande en tvärås, genom en trång, djup dalklyfta, der först 1820--32 en ordentlig väg byggdes, till en del insprängd i bergväggen utmed det hemska bråddjupet, en väganläggning, som på sin tid väckte verldens förvåning (Urner loch, en 66 m. lång tunnel genom berget, samt Teufelsbrücke öfver R.). Vid Göschenen, der norra ingången till Gotthardstunneln ligger, förenar sig Göschenen R. med hufvudströmmen, som längre ned upptager Meienreuss fr. v. och Kärstelenbach fr. h. Derefter börjar dalen vidga sig, och den kanaliserade R. faller nedanför Altdorf ut i Vierwaldstättersjön. Vid Luzern lemnar floden åter sjön och berglandet såsom en klart grön, bred och segelbar flod, vänder sig, sedan den upptagit Kleine Emme, mot n. ö., derefter mot n., upptager Lorze från Zugsjön samt förenar sig vid Windisch nedanför Brugg med Aar. Flodens längd utgör 146 km., flodområdet 3,411 qvkm., deraf 145 qvkm. äro glacierer.
Reuss [röjs], Henrik VII, prins af R., preussisk diplomat, son af prins Henrik LXIII af linien R.-Schleiz-Köstritz och prinsessan Eleonora af Stolberg-Wernigerode, föddes d. 14 Juli 1825, inträdde 1853 i diplomatisk tjenst och tillbragte åren 1854--63 såsom legationssekreterare vid beskickningen i Paris. Derefter utnämndes han till envoyé i Kassel (1863) och i München (1864), som han lemnade vid krigsutbrottet i Juni 1866. R. blef 1867 envoyé och 1871 ambassadör i Petersburg, men lemnade denna plats 1876 vid sitt giftermål med prinsessan Maria af Sachsen-Weimar-Eisenach och blef då medlem af preussiska »Herrehuset». Maj 1877--Juni 1878 var han ambassadör i Konstantinopel och bekläder sedan d. 1 Aug. 1878 samma post i Wien. Vid sidan af dessa avancement på den diplomatiska banan befordrades R., som stod högt i gunst hos kejsar Vilhelm I, äfven på den militära och blef 1873 kejsarens generaladjutant. Hans af flere stormakter gynnade kandidatur till den bulgariska tronen strandade på Rysslands motstånd, enär det kände hans sjelfständiga sinne. 1885 var det tal om R:s kandidatur äfven till Braunschweigs tron. Kj.
Reuss [röjs], Edouard Guillaume Eugène, fransk reformert teolog, f. i Strassburg 1804, blef 1834 e. o. professor och 1836 ord. prof. i orientaliska vetenskaperna vid sin födelsestads universitet. 1872 utbytte han denna professur mot en lärostol inom den teologiska fakulteten. R:s skriftställareverksamhet är betydande. Hans ståndpunkt är kritiskt rationaliserande. Sina kritiska och filologiska forskningar på det bibliska området har han framlagt i det stora bibelverket La Bible, traduction nouvelle avec introductions et commentaires (17 bd, 1875--81). Af hans öfriga arbeten må nämnas Geschichte der heiligen schriften des Neuen testaments (1842; 5:te uppl. 1874), Geschichte der heiligen schriften des Alten testaments (1881), Histoire de la théologie chrétienne au siècle apostolique (2 dlr, 1852; 3:dje uppl. 1864; »Apostlatidens christendom», 1866--67) och Histoire du canon des Saintes écritures (1863; 2:dra uppl. 1864). 1847 började R. utgifva »Beiträge zu den theologischen wissenschaften» (6 bd), till hvilka han lemnat en mängd bidrag. J. P.
Reute [röjte]. Se Reutte.
Reuter [röjter], Heinrich Ludwig Christian Fritz, tysk humorist, den främste diktare på plattyska, föddes d. 7 Nov. 1810 i småstaden Stavenhagen (Mecklenburg), hvarest fadern var borgmästare och landthushållare. R. blef student i Rostock 1831, och såsom en ofarlig svärmare för Tysklands politiska enhet
Källa: Project Runeberg · ·
