Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete

Originalsida 498
Originalsida 498
Originalsida 498
Originalsida 499
498–499

Sida 498

Reuterholm ...

gjorde sig gällande i dessa tvister, men stundom förleddes han af sin benägenhet för rätthafveri och af sitt despotiska lynne att sjelf kränka rättvisans kraf. I synnerhet blef detta fallet i hans strid 1768 med Kammarkollegium, som genom en dom i en jordatvist (det s. k. Cronackerska målet) syntes honom hafva förgripit sig på de adliga privilegierna och genom invändningar mot rådets af R. förestafvade slutliga utslag i målet retade denne till en ursinnig vrede. Under hattväldet hade mössorna plägat ogilla tillsättandet af utomordentliga domstolar såsom ledande till partiförföljelse, men nu genomdref dock R., att Kammarkollegium skulle lagforas inför en sådan domstol, nämligen en afdelning af hofrätten, bildad på sådant sätt att R. till bisittare deri lät utvälja de ifrigaste mössorna bland hofrättens ledamöter. Det missnöje denna sak uppväckte inom ämbetsmannaverlden torde i väsentlig mån hafva bidragit till mösspartiets snart derefter inträffade fall. Vid detta visade R. sig såsom en ifrig partiman. Han motsatte sig konung Adolf Fredriks yrkande (Febr. 1768) att en urtima riksdag skulle sammankallas för att afhjelpa den kris, som förorsakats af mössornas finanspolitik. Då konungen (Dec. s. å.) för att genomdrifva sin vilja afsade sig regeringen, ville E., att rådet ändock skulle regera med tillhjelp af namnstämpeln, och då ämbetsverkens »inaktivitetsförklaring» tvang rådet till eftergift, protesterade han mot de begångna »olagligheterna». Vid den under dessa omständigheter tillkomna riksdagen i Norrköping 1769 fingo hattarna öfverhanden, och R. blef då jämte sina meningsvänner inom rådet ställd till rätta för sitt förhållande både i den Cronackerska saken och i riksdagsfrågan. Orädd, såsom alltid, var han den ende af de anklagade, som försvarade sig, men blef liksom de öfrige afsatt. Då mössorna i början af Gustaf III:s regering återfingo makten, inkallades han å nyo, i Okt. 1771, i rådet, men störtades 1772 genom Gustaf III:s revolution. Under den akt af denna, som J. M. Sprengtporten utförde i Finland, blef R., som då vistades på Svidja, af Sprengtportens utskickade, fänriken Cosswa (M. Anckarsvärd), lockad ombord på dennes jakt och förd fången till Sveaborg. Enligt Sprengtportens uppgift behandlades han der med grannlagenhet, men enligt hans son (G. A. Reuterholm) ådrog han sig genom fängelserummets osundhet den sjukdom, som, sedan han inom kort blifvit frigifven. d. 20 Jan. 1773 ändade hans lif, på Svidja. Den bekanta partiskriften »Upplysning för svenska folket om anledningen, orsaken och afsigterna med urtima riksdagen 1769» har tillskrifvas R., men är antagligen icke författad af honom, S. B.

3. Reuterholm [röj-], Gustaf Adolf, friherre, statsman, den föregåendes son, föddes d. 7 Juli 1756 på Svidja, blef efter slutade studier i Upsala fänrik vid Vestmanlands regemente, men lemnade 1777 krigstjensten för att blifva hofjunkare och utnämndes 1778 till kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. R. liknade sin farfader och fader i arbetsamhet, ordningssinne och lust för literära samlingar. Han liknade fadern äfven i partisinne, rätthafveri, hersklystnad och hämdgirighet; men under det att dessa fel hos fadern synas hafva varit en ensidig, men stark och manlig karakters förirringar, framträdde de hos sonen såsom yttringar af en öfverretad känslighet, som var mottaglig för de mest, olikartade intryck och ledde till nästan hysteriska utbrott likaväl af fruktan som af vrede. Med en dylik karakter var det naturligt, att R. skulle i hög grad påverkas af den känslosamhet, som under 18:de årh:s senare hälft förnämligast genom Rousseaus inflytande blef på modet inom literaturen, och han hängaf sig äfven åt den mystiskt-religiösa strömning, som gick sida vid sida med tidehvarfvets förståndsmässiga »upplysning» och i synnerhet framträdde i ordensvurmerier. Den förnämsta nyckeln till hans karakter utgör dock hans fåfänga. Af denna drefs han att vilja spela en politisk rol och anses såsom ett literärt geni, ehuru hans begåfning var medelmåttig. Den förmådde honom att i sin känslosamhet inlägga ett löjligt effektsökeri och vållade, att det behof af vänskap, som han affekterade, egentligen blef endast ett omåttligt begär efter smicker, och att, om den sårades, denna »sensibla själ» förvandlades till den hämdgirigaste tyrann, till en Robespierre i smått, såsom hans fiender ganska träffande sade, ty onekligen påminde han i mycket om denne samtida. Liksom Robespierre svärmade äfven han för Rousseaus frihetsidéer och helsade derför med hänförelse den franska revolutionens utbrott. Derutinnan var han dock offer för ett sjelfbedrägeri. Rousseaus och revolutionens frihetsideal var demokratiskt, men hos R. var bördsstoltheten ett i hög grad utmärkande drag. Också förbyttes hans beundran för den franska revolutionen i ovilja och fruktan, så snart han fått syn för dennas verkliga karakter. Den egentliga förklaringsgrunden till R:s frihetssvärmeri bör sökas i hans familjeförhållanden och -- fåfänga. Varmt tillgifven sina föräldrar och af dem uppfostrad i Mösspartiets grundsatser, kunde han aldrig förlåta Gustaf III 1772 års revolution, som beröfvat både hans parti och hans fader makten. Hans hat mot konungen tillväxte ytterligare derigenom att denne hvarken gaf något erkännande åt hans literära talanger eller fann honom lämplig för statsmannavärf (hans enda offentliga uppdrag under Gustaf III:s tid var, att han 1787 blef ledamot af General-tulldirektionen). Under dessa förhållanden slöt han sig naturligtvis med ifver till oppositionen mot Gustaf III, och förblindad af sitt hat, såg han till en början i de revolutionära teorierna ej en fara för aristokratien, utan blott ett medel att bekämpa den svenske »tyrannen». Vid riksdagarna spelade han dock ej någon framstående rol. Visserligen »njöt» han 1789 »den äran» att jämte åtskilliga andra adliga oppositionsmän blifva arresterad vid Förenings- och säkerhetsaktens framläggande; men han fick tillbringa sin korta fängelsetid i sin vän hertig Karls kabinett, och huru stor förbittring han än enskildt visade öfver Förenings- och säkerhetsakten, uppträdde han dock

Källa: Project Runeberg · ·