Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete

Originalsida 499
Originalsida 499
Originalsida 498
Originalsida 499
498–499

Sida 499

Reuterholm ...

ej vid riksdagen mot densamma. Ja samtiden ville t. o. m. veta, att det var han, som -- af egennytta eller fruktan -- styrkte hertig Karl att öfvergifva oppositionen och uttala sig till förmån för denna lag. Efter 1789 års riksdag lemnade R. sitt »olyckliga fädernesland», besökte Paris, der han blef åsyna vittne till pöbeluttåget d. 5 och 6 Okt. 1789, Avignon, der han blef invigd i en illuminaterordens mysterier, och slutligen Rom. Återkommen 1790, föll han i uppenbar onåd hos Gustaf III, som misstänkte honom för förbindelser med den revolutionära propagandan, och han fann då för godt att 1791 åter företaga en utrikes resa, som å nyo förde honom till Rom. Der mottog han underrättelsen om Gustaf III:s mord, och nu hade omsider den stund kommit, som skulle gifva fullbordan åt hans ärelystnads drömmar. Sedan han 1782 upptagits i frimurareorden, hade han nämligen vunnit ett oinskränkt välde öfver Gustaf III:s lättledda och ärelystna broder hertig Karl förnämligast genom de mystiska tillställningar, åt hvilka de i det hemliga ordensväsendets hägn tillsammans öfverlemnade sig, och hvilkas vanliga innebörd var profetior om att hertigen skulle blifva Sveriges räddare och regent. Detta förhållande blef nu, då hertigen 1792 öfvertog förmyndarestyrelsen för Gustaf IV Adolf, medlet att för några år göra R. till herre öfver Sveriges öden. Redan 6 dagar efter konungens död hemkallade hertigen R. till sitt bistånd och sände honom respengar. Före sin hemkomst, d. 3 Juli 1792, blef R. öfverkammarherre hos enkedrottningen; omedelbart efter densamma utnämndes han till president i Kammarrevisionen och ständig medlem af hertigens konselj, hvars egentliga ledare han blef. 1793 förklarades han för »en af rikets herrar». R:s öfvertagande af makten åtföljdes af de vigtigaste förändringar: utfärdandet af en ny tryckfrihetslag (d. 11 Juli 1792), hvarigenom R. fick tillfälle att på en gång lägga i dagen sin frisinthet och bryta stafven öfver Gustaf III:s regeringsgrundsatser; konungamördarnas benådning; »Gustavianernas» aflägsnande från den högre förvaltningen och ersättande med medlemmar af oppositionen samt brytningen med Ryssland och närmandet till det revolutionära Frankrike. Omkastningen i Sveriges yttre politik synes dock mindre hafva varit ett verk af R. än af en annan hemlig ordensbroder, E. M. Staël v. Holstein. Denne hade nämligen redan före R:s återkomst förmått hertigen att öppna underhandling med den franske agenten Verninac. Ryktet härom synes hafva varit det, som förmådde Katarina II att söka hindra störtandet af Gustavianerna, hvilka höllo på Gustaf III:s förbund med Ryssland; men detta hennes tilltag att ställa sig emellan R. och hans hämd var antagligen orsaken till att han ej nöjde sig blott med öfvergifvandet af Gustaf III:s krigsplaner mot Frankrike, utan accepterade den af Staël v. Holstein inledda »hattpolitiken» i förhoppning att i Frankrike få ett stöd mot Katarinas inblandningsförsök och i franska subsidier en ersättning för de ryska, som genom brytningen med henne hotade att gå (och verkligen gingo) förlorade. Möjligen hafva äfven egennyttiga motiv medverkat till att R. öfvergaf sina familjetraditioner rörande den yttre politiken. Då Staël v. Holstein hösten 1792 afreste till Paris för att bringa det franska förbundet till stånd, hade han i uppdrag från »dem bland det svenska kabinettets medlemmar, som skaffat öfvervigt åt det franska förbundssystemet», att begära 1,200,000 livres, hvilka, såsom det hette, skulle användas till att bearbeta sinnesstämningen i Sverige för detta system. Men inom det svenska kabinettet var R. den ende, som då utom hertigen kände till den franska förbundsplanen. Af den begärda summan blefvo verkligen 300,000 livres utbetalda. Den 17 Maj 1793 erhöll Staël v. Holstein den franske utrikesministerns underskrift på en defensiv- och subsidieallians, men sedan Robespierre kommit till makten, vägrade den franska regeringen att ratificera densamma. Dess i stället framställda förslag om en neutralitetskonvention (med subsidier) mellan Sverige och Frankrike var en väsentlig orsak till det väpnade neutralitetsförbund, som R. och Stael v. Holstein förmådde hertigen att d. 27 Mars 1794 afsluta med Danmark. Men äfven denna gång drog den franska regeringen sig tillbaka, och så länge skräckväldet varade i Frankrike, blefvo alla försök att derifrån erhålla det utlofvade penningunderstödet fruktlösa. Upptäckten (Dec. 1793) af den s. k. armfeltska sammansvärjningen ökade R:s och Katarina II:s ömsesidiga fiendskap och kom den förre att åter göra ett försök hos Frankrike, sedan der mera ordnade förhållanden inträdt. Den 23 Apr. 1795 erkändes den franska republiken, och d. 14 Sept. s. å. afslöts med henne en allians, som verkligen inbragte Sverige en subsidiesumma. Då emellertid återstoden af de utlofvade subsidierna uteblef och Katarina hotade med krig, vågade R. ej längre trotsa henne, utan återupptog de försök han redan förut under hand gjort att genom en förlofning mellan den unge konungen och Katarinas sondotter Alexandra vinna kejsarinnan. Sjelf medföljde R. på den resa till Petersburg 1796, som skulle bringa förlofningen till fullbordan, men som i stället genom den unge konungens envishet ledde till dess brytande. Att R. med afseende på den inre styrelsen snart öfvergaf sina liberala åsigter (se Karl XIII) och hänsynslöst begagnade sig af den en våldsmakt, för hvars införande han så bittert klandrat Gustaf III, har sin förklaring dels i hans despotiska skaplynne, som, sedan han sjelf fått makten, ej tålde opposition af andra, dels i hvad ofvan anförts om hans ställning till den franska revolutionens idéer. Hans beryktade suspensionsdekret mot Svenska akademien (1795) berodde till stor del på hans harm öfver att han sjelf ej blifvit invald i detta samfund. Den inrikes fråga, som mest sysselsatte R., var emellertid den s. k. armfeltska sammansvärjningen. Onekligen var denna så till vida brottslig, som Armfelt och några hans vänner velat med Rysslands hjelp störta R., men, då det hela stannat vid blott lösa förslag, var saken i sjelfva verket en obetydlighet. Inför R:s sårade fåfänga och uppskrämda

Källa: Project Runeberg · ·