Sida 500
Reuterholm ...
inbillning antog den dock de väldigaste dimensioner, och för att få tillfredsställa sin hämdlystnad skydde han inga medel och glömde hvarje hänsyn. Också har R:s förhållande i denna sak mer än något annat skadat hans rykte.
Gustaf IV Adolfs tillträde till regeringen, d. 1 Nov. 1796, gjorde ett hastigt slut på R:s välde. Han hade genom sitt pockande uppträdande ådragit sig den unge konungens missnöje, och denne ej blott beviljade hans öfverilade ansökan om afsked från alla sina ämbeten, utan förvisade honom (d. 2 Nov.) från hufvudstaden. Hans fall uppväckte en allmän glädje, ty genom sin fåfänga, despotism och hämdgirighet hade han gjort sig förhatlig för alla partier -- äfven för oppositionen, som dock genom honom i viss mån kommit till makten. R. reste nu utrikes, återkom 1797, men ådrog sig en ny förvisningsorder genom sin öppet visade ovilja mot konungen och blef äfven missnöjd med hertigen, emedan denne under dessa förhållanden vägrade mottaga honom. 1800 lemnade han åter Sverige och irrade sedan under flere år från land till land under namnet Tempelcreutz, plågad af förföljelsemani och rufvande på sitt hat och sin gäckade ärelystnad. Äntligen mottog han 1809 i Berlin underrättelsen om den händelse, efter hvilken han under denna sin »förföljelseperiod» feberaktigt längtat: Gustaf IV Adolfs afsättning och Karl XIII:s tronbestigning. Hans glädje grumlades visserligen genom nyheten att adelns privilegier blifvit inskränkta genom 1809 års »efter franskt mönster tillskurna eländiga» regeringsform, men han begaf sig dock nu (Aug. 1810) till Sverige, der han hoppades blifva riksdrots. Äfven efter osämjan med hertig Karl hade han stundom brefvexlat med denne, vanligen för att begära penningunderstöd, och sedan han anländt till Skåne, skref han och begärde att få råka honom. De män, som då ledde denne furste, fruktade emellertid, att R. skulle kunna återvinna sitt förra inflytande, och begagnade sig af den föga vördnadsfulla tonen i R:s bref för att hindra mötet. Svaret på hans bref blef en af statsministern L. v. Engeström utfärdad skrifvelse, som förbjöd honom att visa sig för den nye konungen, men lemnade honom fritt att för öfrigt vistas i Sverige. Utom sig af förbittring, ej minst mot sin forne höge gynnare, begaf R. sig då åter i landsflykt (Sept. 1810). Den 27 Dec. 1813 afled han, ogift, i Slesvig, enligt en sägen af förskräckelse öfver den svenska arméns inryckande i detta land. Den reuterholmska ätten utslocknade 1864. Jfr Sturzen-Becker: »Reuterholm. En fotografi» (1862), Schinkels »Minnen» och S, Boëthius: »Gustaf IV Adolfs förmyndareregering och den franska revolutionen» (i »Hist. tidskr.», 1888--89). S. B.
Reuterholmska papperen, en hufvudsakligen af frih. G. A. Reuterholm bildad samling af vigtiga aktstycken rörande Sveriges historia i synnerhet under 1700-talet, som staten 1824 för 8,000 rdr b:o inköpte af enkan efter presidenten A. K. Reuterholm (G. A. Reuterholms broder).
Reuterskiöld [röj-], Alexander Fabian Zefanias, militär, statsråd, föddes i Ludvika d. 3 Dec. 1804. Från fänrik (1822) avancerade han till öfverstelöjtnant (1847) vid Vestmanlands regemente samt blef 1856 öfverste och chef för Helsinge regemente, hvilket han 1860 utbytte emot Uplands. Sjelfatändig, driftig och förtrogen med sitt yrke, blef R. år 1862 generalmajor och d. 28 Mars s. å. kallad till medlem i »den bästa bland ministèrer» såsom statsråd och chef för landtförsvarsdepartementet. Under det farliga året 1864 var det R:s, Gripenstedts och Manderströms fasthet, som räddade Sverige från att indragas i danska kriget. De kalkyler R. uppgjorde öfver kostnaderna af en mobilisering torde mycket hafva afkylt krigsifvern. R. var en varm vän af skarpskytterörelsen, hvari han såg ämne till ett ortförsvar, och af indelningsverket såsom grund för härordningen. Då 1867 års riksdag anföll den indelta armén, trädde han d. 5 Juli n. å. tillbaka, så mycket hällre, som riksdagen nedprutat anslagen till hans departement. Han utnämndes s. d. till generallöjtnant och generalbefälhafvare i Andra militärdistriktet, men tog år 1872 afsked ur krigstjensten.
Reuterswärd [röj-], Patrik Oskar, bruksidkare, riksdagsman, född d. 22 Nov. 1820 på Ribbingshof i Ydre härad, Östergötland, blef 1839 underlöjtnant vid Första lifgrenadierregementet och tog 1855 afsked med kaptens rang. Sedan dess har han, såsom dels egare till, dels delegare i och disponent för bruksegendomar i Vestmanland, Dalarna och Norrland jämte hemman och landtgårdar i Småland, utvecklat en liflig verksamhet på storindustriens och landtbrukets områden. Han har äfven stått i spetsen för sjöoch myraftappningar samt vägbyggnader, bildat Porla brunns aktiebolag (1874) m. m. R. var ledamot i styrelsen för Motala mekaniska verkstad 1861--74, dess verkställande direktör 1878--80 och har alltsedan 1863 varit ordförande i styrelsen för Köping-Uttersbergs jernvägsbolag. Han har varit ledamot af Vestmanlands läns landsting sedan 1866 och dess ordförande sedan 1872. R. deltog sedan 1844 i ridderskapets och adelns förhandlingar vid riksdagarna och har alltifrån det nya riksdagsskickets början tillhört riksdagens Första kammare, dit han valdes af Kopparbergs läns landsting 1866 och af Vestmanlands läns 1875 samt 1884. Han är f. n. (1889) Första kammarens ålderspresident. R. var ledamot af bankoutskottet 1867 och af konstitutionsutskottet 1884--85. Af större betydelse vardt hans deltagande i bevillningsutskottets arbeten (såsom ledamot 1878--83 och 1886 o. följ.), och han har på senare åren framträdt såsom den måhända mest energiske ledaren af den tullskyddsrörelse, hvilken vann seger vid 1888 års riksdag. R. har äfven haft plats i den af K. M:t 1876 tillsatta komitén för utredning af frågan om väghållningsbesvärets utgörande på landet. Han utnämndes 1878 till hofmarskalk och blef 1881 ledamot af Landtbruksakademien.
Reutlingen [röjt-], hufvudstad i würtembergska Schwarzwaldkretsen, 14 km. s. ö. om Tübingen, vid foten af Schwäbische alp. 17,228 innev. (1885). Staden är ålderdomlig, men
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·
