Sida 560
Ridley ...
grafvård öfver furstbiskop Lorenz von Bibra (1519, i dômen), märklig derför att de arkitektoniska formerna äro ungrenaissancens, med nakna genier och skarp naturalism i den dödes reliefgestalt, och slutligen hans sista arbete, Kristus begråten af sina anhöriga (1525, i kyrkan i Maidbrunn vid Würzburg), högrelief, utmärkande sig för djup i uttrycket och kraft i framställningen. C. R. N.
Riensjön, i Guldalen, Norge, har sitt aflopp till Glommen. Den är 14 km. lång och har en areal af 6 qvkm. Y. N.
Rienzi (Rienzo), Niccolo Gabrino di R., kallad Cola di R. (d. v. s. Nikolaus, Laurentius' son), romersk folkledare, var son till en krögare och en tvätterska i Rom och föddes omkr. 1313. Sina lysande anlag egnade han åt studier i det gamla Roms historia. Bröderna Gracchus, de berömde romerske folktribunerna, blefvo hans hjeltar, och bekantskapen med Petrarca, vid dennes skaldekröning 1341, gaf ökad näring åt hans svärmerier att vilja likna forntidens stora män. Han ville upprätta Rom ur dess förfall till en början genom att göra slut på den öfvermodiga adelns inflytande och våldsamma framfart i den af påfven öfvergifna staden. År 1343 sändes han af folket till påfven Klemens VI, som då residerade i Avignon, för att söka utverka påfvens återflyttning till Rom, och på denna resa vann han Klemens VI:s gunst. Den 20 Maj 1347 kände R. sig nog stark att skrida till handling. Inom få dagar var adelsväldet i Rom brutet, ordning och säkerhet tryggade. R. stod i spetsen för stadens styrelse såsom »folktribun» och »rector» å påfvens vägnar. Nu gingo hans planer vidare: han ville förena hela Italien, och enhetstanken -- Dantes och Petrarcas dröm -- helsades öfverallt med jubel. Men framgången bragte R. ur jämnvigten. Genom högmod och missgrepp i förvaltningen kom han i konflikt med påfvestolen och stötte äfven folket ifrån sig. Slutet blef, att han i Jan. 1348 måste fly från sina upproriska romare och gömma sig hos franciskanmunkar bland Abruzzernas vilda berg. Senare uppträdde han i Prag, blef der häktad och af kejsaren utlemnad till Avignon att svara i en kättareprocess. Han hölls en tid i fängelse i Avignon; men som den nye påfven Innocentius VI trodde, att R. var rätte mannen att stilla den anarki, som vid denna tid hemsökte Rom, sände han honom dit. Med en kardinal vid sidan gjorde R. d. 1 Aug. 1354 sitt intåg som »senator» i den eviga staden. Men en kedja af öfvergrepp drog åter folkets hat öfver honom. Förklädd till kolare sökte han undkomma, men föll vid foten af Kapitolium ett offer för folkets raseri, d. 8 Okt. 1354. Hans lik brändes sedermera på platsen framför Augustus' mausoleum. Jfr Du Cerveau: »Histoire de R.» (1875). R:s öden hafva gifvit stoff till en roman af Bulwer, till tragedier af Mosen, Kirner, Pirazzi och en opera af Wagner. Kj.
Ries [ris], Ferdinand, tysk musiker, f. 1784, d. 1838, elev af Beethoven i Wien 1800--04, sedermera bekant såsom pianist, komponist och utgifvare (jämte Wegeler) af Biographische notizen über L. van Beethoven (1838). Som pianovirtuos väckte han uppseende under flere resor i Frankrike, England, Ryssland och Skandinavien (i Stockholm uppträdde han 1813 tillsammans med J. F. Berwald). Han lefde mest i London såsom privatlärare, men var 1834--36 »Städtischer musikdirektor» i Aachen samt under sitt sista år dirigent för Cecilia-föreningen i Frankfurt am Main. Som kompositör var han en på sin tid ansedd, mycket fruktsam imitatör af Beethoven. Hans verk uppgå till öfver 200, deribland operor, oratorier, symfonier, uvertyrer, diverse kammarmusik samt violin- och pianosaker. A. L.
Riesa [risa], stad i konungariket Sachsen, kretsen Dresden, vid venstra stranden af Elbe. 18 km. n. v. om Meissen. 7,400 innev. (1885). Jernindustri och många andra industrigrenar.
Riesengebirge [risen-; hårdt g], Tsjech. Krkonose l. Krkonosské hory, »jättebergen», berggrupp på gränsen mellan Schlesien och Böhmen, mellan Elbes och Oders öfre lopp, utgöra högsta delen af Sudeternas bergssystem. Gränsande till Isergebirge och Lausitzergebirge i v. samt till Eulengebirge och Adlergebirge i ö. och s. ö., utbreda sig de egentliga R. i s. ö.--n. v. mellan Queiss' och Bobers källor med en längd af 37 km. och en bredd af 22 km. Af arealen, omkr. 1,100 qvkm., tillhöra 3/4 Böhmen, återstoden Schlesien. Gränsen följer bergets hufvudkam (Riesenkamm), med de högsta topparna, hvilka ligga längs norra sidan af berggruppen: Hohes Rad (1,514 m.), Grosse Sturmhaube (1,482 m.), Kleine Sturmhaube (1,416 m.) samt Schneel. Riesenkoppe (1,605 m.), mellersta Tysklands högsta berg. Parallelt med denna ås och skild ifrån densamma genom en lång, smal dal, Siebengründe, sträcker sig i Böhmen en sydligare, lägre kam med jämförelsevis få toppar. Berggruppen stupar på norra sidan tvärt ned i Hirschbergdalen, men aftager långsamt i höjd inom Böhmen. Den böhmiska kammen är i midten delad af en djup dalklyfta, genom hvilken Elbe, som har sina källor i Siebengründe, banar sig väg. Bland bergen upprinna dessutom Iser till Elbe, Queiss och Bober m. fl. floder, och små sjöar och tjernår äro icke sällsynta i dalarna. Nästan hela Riesenkamm och vestra delen af den södra kedjan bestå af granit. Östra änden af hufvudkammen och flere berg i s. ö. äro bildade af en gneisvarietet; större delen af böhmiska kedjan, särskildt dess toppar, består af glimmerskiffer. Block af dessa mineral ligga spridda flerestädes på bergen och i flodbäddarna. Stora torfmossar upptaga många af bergssluttningarna och dalarna. Hafre och råg gå till 1,050 m. höjd. De öfre skogsmarkerna omvexla med moras och ängar. De der spridda lägenheterna kallas bauden och bebos dels året om, dels endast om sommaren och motsvara då Skandinaviens säterstugor.
Riess [ris], Peter Theophil, tysk fysiker, född i Berlin 1805, lefde såsom privatman i sin födelsestad och dog der 1883. R. var en
Källa: Project Runeberg ·