Sida 561
Ridley ...
auktoritet på friktionselektricitetens område. Hans förnämsta arbete är Die lehre von der reibungselektricitet (2 bd, 1853; tillägg 1867 och 1878).
Rieti, stad uti italienska prov. Perugia, vid floden Velino och jernvägen emellan Terni och Aquila. 9,618 innev. (1881). Trakten var redan på romarnas tid bekant för sin bördighet och naturskönhet, i synnerhet sedan M. Curius Dentatus genom en tunnel i ett berg, som några km. nedanför staden spärrade dalen, skaffat aflopp åt floden Velinus, som nu bildar de berömda vattenfallen (Cascate delle marmore) vid Terni. Biskopssäte. Katedral från 15:de årh. med ett monument öfver Isabella Alfani af Thorvaldsen. Silkeskultur, sidenväfveri och sockertillverkning. -- R. är forntidens Reate, den förnämsta staden i sabinernas land, sedermera romersk prefektur och derefter municipium. Der föddes den store språkforskaren M. Terentius Varro.
Rietschel [rit-], Ernst Friedrich August, tysk bildhuggare, f. i Pulsnitz (Oberlausitz, Sachsen) 1804, d. i Dresden 1861, fick vid 16 år inträda som elev vid akademien i Dresden och begaf sig med enskildt understöd 1826 till Rauch i Berlin, som bevisade honom mycken välvilja. Efter att hafva hjelpt sin lärare med flere arbeten, särskildt med monumentet öfver konung Max i München (1829), reste han 1830 till Italien. Han återvände från södern 1831 och kallades året derpå till professor vid akademien i Dresden. 1831 utförde han den sittande bronsfiguren af konung Fredrik August af Sachsen (för Zwingerhof i Dresden). Der började han nu, ehuru nedböjd af sjuklighet, att utföra en följd af bilder, hvilka genom sund och frisk uppfattning och ädel form måste räknas till den nyaste tidens bästa verk. Hans arbeten äro dels af ideel, dels och i synnerhet af verklighetsskildrande art. Till de förra höra flere efter hans utkast utförda reliefer, dels kristliga, dels gammaltestamentliga, på museum i Dresden, samt åtskilliga mindre bilder, såsom reliefer af De fyra årstiderna, Den af Amor tyglade pantern och Den med Amor skenande pantern. (Dit hörde äfven ett par kompositioner för den nu nedbrunna teatern i Dresden.) Till de senare hörde de stöder, som prydde nischerna på sidorna om hufvudingången till teatern, nämligen Göthe och Schiller, Gluck och Mozart, hvartill komma åtskilliga af de konstnärsstatyer, som ännu smycka Dresdens museum. I alla dessa visade han en starkt utvecklad förmåga att uppfatta och uttrycka det individuella hos hvarje personlighet. R. fick sedan tillfälle att ytterligare på ett glänsande sätt lägga i dagen denna förmåga i en följd af monumentala statyer. Den första var hans »enkelt värdiga» bild af Thaer. Dernäst kom (1853) ett af hans yppersta verk, Lessings bronsbild i Braunschweig, hvars kraftiga och själfulla karakterisering både af mannen och hans tid införde en ny och stark, men också sund realism i den moderna monumentala plastiken. Berömd är också hans dubbelstod af Göthe och Schiller i Weimar (1857), hvar och en för sig förträffligt karakteriserad, ehuru de tillsammans såsom ett helt kanske icke verka fullt tillfredsställande. Sedan utförde han det äfvenledes förträffliga monumentet öfver kompositören Karl Maria von Weber i Dresden (1860;, en lyckad lösning af uppgiften att plastiskt framställa en tonkonstnär. Slutligen hör hit det storartade monumentet öfver Luther i Worms, för hvilket han kort före sin död hade hunnit i modell fullborda Luthers egen bild, som framställer reformatorn »i sin djerfva sannfärdighet, sin klippfasta förtröstan till Gud så enkelt stor, så gripande och kraftigt monumental, att han minst står jämnbördig vid sidan af bilden af den andre befriaren, Lessing» (Lübke). C. R. N.
Rietz [rits], Julius, tysk musiker, f. i Berlin 1812, d. i Dresden 1877, studerade violoncell för Romberg och Ganz och komposition för Zelter samt blef vid 16 års ålder orkesterspelare vid »Königstädter theater» och fick 1834 anställning i Düsseldorf. 1847 kallades han, såsom teaterkapellmästare till Leipzig, öfvertog ledningen af sångakademien samt blef 1848 Mendelssohns efterträdare såsom dirigent för Gewandhaus och kompositionslärare vid konservatoriet. Slutligen kallades han till hofkapellmästare i Dresden (1860), der han straxt efteråt äfven blef ledare af koriservatoriet. R. var framförallt en utmärkt dirigent och lärare, och hans kritiska förmåga gjorde sig fördelaktigt gällande i reviderade editioner af arbeten af Bach, Händel, Mozart, Beethoven och Mendelssohn. Som tonsättare röjer han fullständig beherskning af medlen och i sina friskare kompositioner (Konzertouverture, Lustspielouverture, Symphonie in Es, Schillers Dithyrambe) äfven en viss kraft; i allmänhet är han dock osjelfständig och torr. Han skref flere operor, musik till skådespel af Göthe, Calderon, Immermann m. fl., mässor, motetter, manskörer, diverse instrumentalmusik o. s. v. A. L.
Rietz [rits], Johan Ernst, språkforskare, född i Karlshamn d. 6 Sept. 1815, blef 1831 student i Lund, 1838 filos. magister och 1840 docent i teoret. filosofi. 1841 utnämndes han till adjunkt vid Lunds katedralskola och hade sedan i sju år förordnanden att förestå de filosofiska professurerna. 1848 prestvigdes han samt blef 1851 kyrkoherde i Tygelsjö af Lunds stift och 1860 kontraktsprost. Under sin universitetstid utgaf han en följd svenska medeltidsskrifter i disputationer, af hvilka större delen sedan samlades i Scriptores suecici medii aevi cultum culturamque respicientes (3 del., 1842--51), upplagor, som numera till stor del gjorts öfverflödiga genom de i svenska fornskriftssällskapets samlingar utgifna. I öfrigt utgaf han Grunddragen af geografiens och geografiska upptäckternas historia (1842), Moralfilosofiens historia (1846), Skånska skolväsendets historia (1848), ett på arkivforskningar stödt arbete, m. m. Hans hufvudsakligen minnesvärda verk är emellertid Svenskt dialektlexikon eller Ordbok öfver svenska allmogespråket (1862--67), hvilket »länge skall räknas som en af de förnämsta källorna för vår
Källa: Project Runeberg ·