Sida 126
Månen
identifiera mångudomligheten hos semiterna med gudinnor, såsom assyriernas Ištar, feniciernas Asjtoreth, synernas Atargatis (Derketo) o. s. v. Först senare blir månen en kvinnlig gudomlighet, hos grekerna Selene (Artemis, Diktynna, Io) och hos romarna Luna (Diana, Hekate, Trivia), hvilka hedrades med offer, liksom deras manliga motbild (Soma) hos inderna. Hos vissa folk i Mindre Asien, hos slaverna och kelterna, liksom hos inderna och germanerna bibehöll månen ända in i senare tider sin manliga karaktär. Ja germanerna och inderna ledde sitt ättartal upp till mångudar (Mannus och Yama). Hos de förre är fullmånen det med lifgifvande mjöd fyllda fatet, som småningom tömmes och förvandlas till ett dryckeshorn. Var månen i sydligare luftstreck regnets och därmed det fysiska lifvets gifvare, blir den i norden snöns och vinterns upphofsman. Ännu i dag gäller den i folktron som den, som makt hafver i vädret. "Månskifte" anses ju förändra väderleken. Hos romarna, som urspr, hade månår (se d. o.), offrade man åt den stora himlakroppen vid ny- och fullmåne; den förra af dessa tidpunkter utropades högtidligt af prästerna (calendæ, af æ, utropa) såsom också ännu i dag hos de muhammedanska folken. Hos germanerna kunde missionärerna endast med yttersta svårighet utrota de gröfsta formerna af måndyrkan. Ännu Rabanus Maurus (se d. o.) klagar, att hessarna vid månförmörkelser genom skrik och larmande musik, såsom det ännu sker hos naturfolken, sökte rädda månen från att bli uppslukad. Jfr Mytologi. J. C.
Måne. 1. Astron. Se Biplaneter, Satellit och Månen. - 2. (Isl. Máni) Nord. myt., son af Mundelföre (se d. o.). Han styr månens gång samt råder för ny och nedan. Han tog två barn från jorden, som heta Bil och Hjuke, när de gingo från brunnen Byrger och buro på axlarna sån Sög med stången Simul. 2. Th. W.*
Månegarm (isl. garmr, hund), nord. myt., enligt Snorres Edda den kraftigaste af de ulfvar, som födas af en jättinna i Järnskogen ö. om Midgård. Han mättar sig af människors kött. Slutligen slukar han månen samt bestänker därvid himmelen och hela luften med blod. M. härrör från Snorres missförstånd af ställen i den äldre Eddan, där det är fråga om två solulfvar. Se A. Olrik (i "Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie", 1902, sid. 190). Th. W. (B-e.)
Månen (lat. Luna), jordens måne, den jorden ojämförligt närmaste bland samtliga himlakroppar, rör sig efter de allmänna lagarna för himlakropparnas rörelser (se Keplerska lagarna) i en bana kring jorden. Mera korrekt vore visserligen att säga, att de båda världskropparna röra sig i banor kring den gemensamma tyngdpunkten; men jordens massa är i jämförelse med månens så öfvervägande stor, att den ifrågavarande tyngdpunkten faller inom jordkroppen, ehuru ej i själfva medelpunkten, och därför är talet om månens bana kring jorden åtminstone tillnärmelsevis riktigt. Det som hos månen mest väcker vår uppmärksamhet är de skenbart olika gestalter den erhåller därigenom, att den, som i likhet med jorden är en icke själflysande kropp och lyser endast med reflekteradt solljus, vid sin rörelse kring jorden kommer att vända än den ljusa halfvan (fullmåne), än den mörka (nymåne) och än delvis den ljusa och delvis den mörka till oss (se pl., fig. l, och Fas 2). Månens banplan sammanfaller ej noga med jordbanans plan, utan gör med detta en vinkel af ungefär 5° 9'. Därför händer det icke vid alla omlopp, att de tre världskropparna solen, jorden och månen komma noggrant i rät linje med hvarandra. När detta likväl ibland sker, inträffa förmörkelser, nämligen månförmörkelse, då jorden är den mellanliggande kroppen och således dess skugga faller på månen, och solförmörkelse, då månen är den mellanliggande och dess skugga faller på jorden, för hvars inbyggare därvid inom skuggans område solen bortskymmes af månen (se Förmörkelser). - Beräkningar öfver månens rörelse äro vida mer invecklade och mödosamma samt erbjuda mycket större svårigheter än räkningar öfver banrörelser i allmänhet. Det enklaste fallet af banrörelse inträffar, då en materiell punkt rör sig kring en annan, i hvilken en viss massa tänkes samlad. Men finns en tredje närvarande, utöfvar denna en attraktion på de båda andra och orsakar därigenom en s. k. störing (perturbation) i rörelsen. Är då den tredje kroppens massa jämförelsevis liten, så blir, i synnerhet vid närvaron af andra gynnande omständigheter, denna störing jämförelsevis liten och äfven jämförelsevis lätt beräknad. Men vid månens banrörelse kring jorden spelar hufvudsakligast solen rollen af denna tredje störande kropp. Och då solens massa är omkr. 330,000 gånger större än jordens och månens tillhopa, blir skillnaden i dess attraktion på jorden och på månen stor nog att frambringa störingar (evektionen, variationen, årliga ekvationen etc.) af betydligt belopp. Månens rörelseteori är därför ock en bland de mest svårlösta uppgifterna inom astronomien. Också ha under alla tider de mest framstående forskare åt densamma egnat sina krafter. De tre nämnda kropparnas inbördes attraktion ger f. ö. upphof till flera anmärkningsvärda företeelser. Bland dessa må nämnas den hafsvattnets periodiska rörelse, som är känd under benämningen "ebb och flod" och som består i en, företrädesvis af månens (men äfven solens) olika attraktion på olika närbelägna delar af jordkroppen förorsakad, stor svallvåg i oceanen, hvilken våg, på grund af jordens rotation, rör sig rundt om jorden. (Se Ebb och flod.) Vidare har ock en analog inverkan af jorden utöfvats på månen i de tider, när månens massa ännu h. o. h. eller delvis var bildbar. Däraf förorsakades det nu lätt iakttagna förhållandet, att månen har en s. k. bunden rotation, d. v. s. månens rotationstid är precis lika med omloppstiden i dess rörelse kring jorden. Häraf följer, att månen ständigt vänder en och samma sida emot jorden. Man märker nämligen lätt, att vissa, äfven för blotta ögat synliga, mörkare och ljusare fläckar på månskifvan ständigt bibehålla samma läge, åtminstone i det allra närmaste (se Libration). - Månens diameter är 3,480 km., eller 0,273 af jordens, hvarför dess volym är 49 gånger mindre än dennas. Massan är blott 1/81 af jordmassan, och månens medeltäthet är således blott 0,6 af jordens. Månens medelafstånd från jordens medelpunkt är 384,400 km., men det verkliga afståndet kan variera omkr. 20,000 km. åt ömse
Källa: Project Runeberg ·
