Sida 261
Náprstek, Vojta
flera språk, äfven på svenska, 1866--67). 1873 utgåfvos Œuvres posthumes. -- Litt.: Jerrold, "Life of Napoleon III" (4 bd, 1872--82), Delord, "Histoire du second empire" (6 bd, 2:a uppl., 1880--83), de la Gorce, "Histoire du second empire" (7 bd, 1894--1905), hufvudarbetet på området, E. Ollivier, "L'empire libéral" (14 bd, 1895--1909), och T. Säve, "Napoléon III och det andra kejsardömet" (1903).
4. N. ("N. IV") Eugen Ludvig Johan Josef (fr. Napoléon Eugène Louis Jean Joseph), "kejsarprinsen", fransk tronpretendent, ende son af Napoleon III och kejsarinnan Eugénie, f. 16 mars 1856 i Paris, åtföljde vid fransk-tyska krigets utbrott sin fader till armén och bevistade striden vid Saarbrücken 2 aug. 1870, men begaf sig efter de franska arméernas första nederlag till Belgien och därifrån till England. Han inskrefs 1872 som elev vid krigsskolan i Woolwich och blef efter sin faders död, 9 jan. 1873, det bonapartistiska partiets chef och pretendent till Frankrikes tron. Vid sin myndighetsförklaring 16 mars 1874 höll han ett tal, hvari han öppet framställde sig som tronpretendent. Under de följande fem åren begagnade han hvarje tillfälle att påminna franska folket om sina anspråk på tronen, men utan att skrida från ord till handling. Då den reaktionära ministären Broglie-Fourtou 16 maj 1877 kom till makten, tycktes N:s utsikter att bli fransmännens kejsare mycket ljusna, men de förmörkades åter, då Broglie och Fourtou störtades, och republikanen Dufaure blef konseljpresident (dec. 1877). N. tog 1875 med heder sin afgångsexamen i krigsskolan, men fortsatte icke på den militära banan. Han företog under de följande åren åtskilliga resor till Schweiz, Italien, Danmark, Sverige och Norge. I febr. 1879 begaf han sig till Syd-Afrika och deltog i engelska artilleriets stab, men utan särskildt befäl, i den engelska expeditionen mot sulukaffrerna. Där fann han, nära Ulundi, en tapper soldats död vid en rekognoscering, 1 juni 1879. Han är begrafven i Farnborough vid sin faders sida. Se d'Irisson Hérisson, "Le Prince impérial" (1890).
5. N. Joseph Charles Paul ("prins N."). Se Bonaparte, sp. 1080.
6. N. Victor Jérôme Frédéric, fransk prins, den föregåendes son. Se Bonaparte, sp. 1082, och Bonapartister.
1. S. B. C. O. N. E. A--ie. 2--4. E. W.*
Napoléond'or [-påleådår]. Se Napoléon.
Napoleonider, benämning på Napoleon I:s son och sidosläktingar af familjen Bonaparte.
Napoléon-Vendée [-påleå' vãde], äldre namn på La Roche-sur-Yon (se d. o.).
Napoléonville [-påleåvi'l]. Se Pontivy.
Napoli [-på-], italienska namnformen för Neapel (se d. o.).
Napoli di Malvasfa [-på-], stad. Se Monemvasia.
Napoli di Romania [-på- rå-], stad. Se Nauplia.
Napolitaines [-tän; fr., af lat. neapolitanus, från Neapel], mjuka hel- eller half ylletyger (enfärgade, randiga eller tryckta med brokiga mönster), påminnande om fin flanell, ehuru af mera glansig ull.
G. A. W.
Napp, med., en fingerformig hylsa af kautschuk, använd vid artificiell uppfödning af späda barn och afsedd att i viss mån efterhärma moderns bröstvårta. Nappens ena, vidöppna ända kränges ett stycke ned öfver halsen på en flaska, som innehåller mjölken eller mjölkblandningen. I den motsatta, afrundade ändan af nappen göras med en glödgad nål några helt små hål. När barnet skall dricka, införes nappens rundade ända mellan dess käkar, hvarvid flaskan hålles i sådan lutning, att mjölken rinner in i nappen. Barnet sammanpressar då sina käkar kring nappen med en tuggande rörelse och suger samtidigt mjölk ut genom de små hålen. Om hålen äro alltför små, blir sugningen för arbetsam; äro de för stora, rinner mjölken af sig själf in i svalget på barnet, som däraf "sätter i halsen", får hosta eller kräkning. Napparna skola alltid väl rengöras. -- Namnet napp användes ibland äfven på föremål, liknande de ofvan nämnda, men afsedda ej att dricka igenom, utan blott att suga på för att sysselsätta oroliga spädbarn ("tröstenapp"). Ofta bestå äfven dessa af kautschuk, men äro försedda med en rund platta eller en ring af samma material, af ben e. d. för att hindra nappens nedsväljande. Bäst är, om dylika "sleken" kunna undvikas. Dock är sugande på en ren kautschuksnapp bättre än ideligt sugande på fingrarna. Alldeles förkastligt är att låta barn suga på tygsuddar o. d., hvilka ej kunna hållas rena.
C. G. S.
Nappa stek, jullek. Se Folklekar, sp. 767.
Náprawnik, Eduard, bömisk-rysk tonsättare, f. 1839 nära Königgrätz, blef 1869 förste kapellmästare vid ryska operan i Petersburg och dirigerade länge symfonikonserter i samma stad. Han har vunnit stort anseende genom sina kompositioner, bl. a. operorna Dubrovskij (1895) och Francesca da Rimini (1903), symfonier och andra orkesterverk, många kammarmusikverk, fantasier öfver ryska motiv, sånger med orkester, körer, tjechiska och ryska visor m. m. Biografier öfver N. skrefvos på ryska af Weymarn (1888) och Findeisen (1898).
E. F--t.
Náprstek, Vojta, tjechisk etnograf, forskningsresande, f. 1826, d. 1894, måste efter 1848 års politiska rörelser utvandra till Amerika, där han verkade än som kroppsarbetare, än som journalist eller bokförläggare och studerade sociala förhållanden. Efter återkomsten till Böhmen (1858) inrättade han en slöjdskola och ett industrimuseum och skänkte till staden Prag sina synnerligt rikhaltiga samlingar af etnografiska föremål, fotografier och litteratur från alla världsdelar, numera inrymda i ett hus, som han också skänkte åt staden. Askan af hans i Gotha brända kropp förvaras i Prags industrimuseum. Äfven för kvinnofrågan och andra humanitära reformer var N. lifligt verksam.
A--d. J.
Källa: Project Runeberg ·
