Sida 87
Mysterier
olika gillena. Ett dylikt spelsätt är bekant i England redan från slutet af 1300-talet, och det fortsattes ännu på 1500-talet. De ännu bevarade York-, Wakefield- och Chestercyklerna voro bestämda för ett dylikt uppförande, och äfven enskilda dramer ur andra cykler finnas kvar. Under 1500-talet användes äfven ofta den kringbyggda värdshusgården till teater. Mot en af husväggarna placerades en estrad på bockar, hvilken tjänstgjorde som scen; framför denna på gården och gallerierna togo åskådarna plats. Den första för detta ändamål uppbyggda teatern erhöll London först 1574 ("The theatre").
Den medeltida skådebanan öfverlefde länge mysterierna. T. o. m. i Frankrike, där man redan omkr. 1550 sökte skapa en regelbunden tragedi efter antikt mönster, fortsatte man att spela på en scen, som var anordnad efter medeltidsprinciper med de olika lokaliteterna bredvid hvarandra. Det var först 1634, då en ny teater, Théâtre du Marais, öppnades i Paris, hvilken icke förfogade öfver den äldre teatern Hôtel de Bourgognes dekorationer och dessutom på scenen behöfde plats för åskådare, som man bröt med det medeltida scensystemet. I många af 1600-talets franska dramer (särskildt i komedierna och tragikomedierna) finnas dock ännu spår af den gamla scenanordningen. I Spanien och i England fortlefde den under hela renässansen och ända upp i 1700-talet, fast i mildrad form. Detsamma gäller öfriga germanska länder, såsom Holland, Tyskland och Sverige, där det ännu under 1700-talet, delvis i anslutning till det nyvaknade intresset för Shakspere, var vanligt, att bakom den öppna scenplatsen fanns en inre scen, skild från den yttre genom ett förhänge. Addisons "Cato", Lessings "Miss Sarah Sampson" och Wallenbergs "Susanna" spelades ännu på en dylik scen, där två lokaliteter funnos vid sidan af hvarandra, och den inträngde då t. o. m. i Voltaires tragedier genom inflytande från Shakspere. Litt.: se den i art. Mysterier, sp. 137-138, omnämnda. J. M.
Mysterier (grek. och lat. mysteria, af stammen i myo, jag tillsluter). 1. Hos forntidens greker vissa slag af hemlighetsfull gudstjänst, hvartill förutom de gudstjänstliga brukens stränga hemlighållande för alla utomstående hörde äfven en viss hänryckningsfull stämning hos deltagarna, som däraf trodde sig hämta kraft att bära lifvets vedermödor och i vissa fall äfven vinna en tröstefull visshet om en lycksalig tillvaro efter döden. I somliga mysterier kunde hvarje friboren och oförvitlig person bli intagen; andra däremot tillhörde slutna kretsar eller klasser, och några firades endast af kvinnor. I alla händelser fordrades en särskild invigning (myesis, telete), som meddelades i flera efter hvarandra följande grader. De, som uppnått den högsta graden, kallades "epopter" (epoptai) 1. "skådare", emedan de fingo ohöljdt skåda det heliga. Den samfällda benämningen för alla de invigde var "myster" (mystai). De heliga religionsbruken, som i de flesta fall företogos nattetid vid fackelsken, rörde sig i allmänhet kring den ifrågavarande gudens lif och öden och antogo stundom formen af ett "mystiskt drama". I de homeriska sångernas skildringar af den grekiska hjälteålderns lif ha mysterierna ännu ingen plats. Omkr. 600 f. Kr. uppträdde en under namn af orfiker känd mystiskteologisk sekt, som inrättade de s. k. orfiska mysterierna och måhända äfven bidrog att upplifva mysterieväsendet i dess helhet. Mest berömda bland alla grekiska mysterier voro eleusinska mysterierna (se d. o.). Högt ansedda voro äfven de kabiriska mysterierna på Samothrake (se Kabirer). På Kreta firades mysterier till "den kretensiske Zeus'" ära. Till de från Asien införda formerna af Dionysos' och Kybeles dyrkan anslöto sig särskilda slag af mysterier, som hade ett i högsta grad vildt och fanatiskt skaplynne. De vunno dock vidsträckt spridning och infördes äfven i Rom, men befunnos så stridande mot tukt och sedlighet, att deltagandet i dem måste af senaten förbjudas. Äfven de från Österlandet komna Isis- och Mithrakulterna antogo form af mysterier. Åtskilliga af dessa mysterier kvarstodo ännu under den antika hedendomens sista tider och utgjorde ett af de bålverk, medelst hvilka denna sökte skydda sig mot den påträngande kristendomen. - Litt.: Lobeck, "Aglaophamus sive de theologiæ mysticæ grsecorum causis" (1829), Petersen, "Der geheime gottesdienst bei den griechen" (1848), Foucart, "Des associations religieuses chez les grecs" (1873), Rohde, "Psyche" (2:a uppl. 1898), Rubensohn, "Die mysterienheiligtümer in Eleusis und Samothrake" (1892), Anrich, "Das antike mysterienwesen in seinem einfluss auf das christentum" (1894), och Cheetham, "The mysteries, pagan and Christian" (1897). - 2. Se Mysterium. 1. A. M. A.
Mysterier (af mlat. ministerium, handling, särskildt kyrklig handling 1. gudstjänst), i allmänhet Andliga skådespel från medeltiden, särskildt sådana med ämnen ur bibeln; fr. o. m. början af 1400-talet kallades de senare mistères. Mysterier finnas spridda öfver hela Europa, men framträda tidigast och erbjuda den rikaste och mest organiska utvecklingen i Frankrike.
Liksom det grekiska dramat framgått ur Dionysoskulten, så uppstod medeltidsdramat ur den kristna gudstjänsten 1. liturgien. Själfva mässan inneslöt redan i äldsta tid symboliskt dramatiska element, i det att den genom musik, processioner och körsång sökte så åskådligt som möjligt för menigheten framställa kyrkans lära. Närmast framgick dramat ur antifonierna, växelsånger, som afsjöngos af två olika körer. När man dessutom i den ursprungliga liturgiska texten inlade troper, d. v. s. fria interpolationer af bibelvers, ofta i frågeform, för att förlänga och ge omväxling åt texten, hade man dialogen färdig. Det behöfdes endast, att denna dialog sattes i samband med någon enkel handling och några enkla sceniska anordningar, för att ett litet drama skulle uppstå. Detta skedde först på kyrkans stora högtidsdagar. På påskdagsmorgonen framställde man t ex. De tre kvinnornas besök vid grafven, där de af ängeln få veta, att Kristus är uppstånden. På juldagen uppfördes herdarnas tillbedjan, hvarvid man bakom altaret anordnat en enkel krubba med en bild af den heliga jungfrun och Jesusbarnet. Snart nog hade hvarje högtidsdag sitt drama. På Menlösa barns dag framställdes, huru Rakel begråter sina barn (betlehemitiska barnamordet), trettondagen visade man för folket Heliga tre konungars tillbedjan o. s. v. Först sent
Källa: Project Runeberg ·
