Sida 528
Niecks [niks], Frederick
(med eller utan författarnamn) eller spridande af en skrift, innehållande äreröriga tillvitelser mot annan (s. k. libellus famosus). Och under inflytande af den romerska rätten förblef ända in på 1800-talet smädeskriften 1. den s. k. paskillen behandlad som en särskildt svår form af ärekränkning. Afgörande var därvid synpunkten, att en ärekränkning genom det skrifna ordet ansågs röja en högre grad af öfverläggning hos den kränkande och vara till sina verkningar varaktigare än det talade, snart förflyktigade ordet. I nära öfverensstämmelse med den romerska rätten befinner sig ock än i dag de angelsaxiska folkens rätt, enligt hvilken endast den skriftliga tillvitelsen (s. k. "libel") medför kriminell påföljd, medan andra former af ärekränkning (s. k. "slander") på sin höjd kunna grunda civil klagan om skadestånd. För modern rätt i öfrigt är ifrågavarande distinktion främmande. En ärerörig tillvitelse mot annan kan innefatta minst lika mycken skada för den däraf träffade och ske med samma grad af öfverläggning, om den sker på annat sätt än genom skrifts utgifvande eller spridande; och för tillvitelsens straffbarhetsgrad äro därför numera andra distinktioner afgörande i strafflagarna. Så är äfven fallet enligt svensk lag, ehuruväl gärningen beifras enligt Tryckfrihetsförordningens regler, därest ärekränkningen föröfvats genom utgifvande eller spridande af tryckt skrift. Jfr Ärekränkning. N. S-g.
Nidstång, Nidingsstång (no. nidstang, fno. niðstöng), i forntiden i Norge och på Island ett besvärjelsemedel, bestående af en stör, hvarpå spetsats ett hästhufvud med uppspärradt gap, riktadt mot den, som man önskade skulle drabbas af olycka. Man ansåg nämligen, att därigenom blefve de gode vättarna skrämda från att följa den, som trolltyget åsyftade. N. var alltså en symbol af hat, hån (nið) och förakt gentemot en fiende ("niding"). N. fästes i marken, medan man uppläste eller sjöng en "nid-visa", som gaf uttryck åt den skam, som man nedkallade öfver sin ovän; ibland ristades också magiska runor, af motsvarande innehåll, på stången. Ett exempel på användningen af nidstang förekommer i Egil Skallagrimssons (se denne) saga (kap. 59-60). K. v. H.
Nidud, nord. myt,, enligt Eddan en konung (öfver njarerna), som fängslade och lemlästade den namnkunnige konstsmeden Volund (se d. o.). B-e.
Nidulariaceæ, Brödkorgsvampar, bot., svampfamilj bland gasteromyceterna, utmärkt däraf, att på bottnen af ett öppet bägarlikt eller skålformigt peridium linsformiga småperidier (peridioler), innehållande sporerna, äro fästa med en fin sträng. Arterna växa på murken ved. G. L-m.
Nidularium Lem., bot. Se Bromeliaceæ.
Nidwalden, halfkanton i Schweiz. Se Unterwalden.
Nidvisa (af isl. nið, smälek, hån, bittert tadel), smädedikt, hvass skämtdikt, satir. Detta slag af skaldekonst idkades med stor förkärlek af forntidens nordbor.
Niebuhr [nlbwr]. 1. Karsten N., tysk resande, f. 1733 i Hannover, d. 1815, antogs 1758 af danska regeringen till medlem af en tillärnad vetenskaplig expedition till Arabien. Som dansk ingenjörlöjtnant afreste han 1761 till Egypten, vistades sedermera 8 månader i Jemen (Arabien) och var den ende af deltagarna, som uthärdade resans besvärligheter. 1763 afseglade han till Bombay och återvände 1764 hem öfver Persien, Syrien och Turkiet samt återkom 1767 till Danmark. I Persien undersökte han Persepolis' ruiner och gjorde noggranna kopior af kilskriftinskrifterna (se Kilskrift, sp. 13). 1768 blef N. kapten och 1778 landskriver i södra Dithmarschen. N. utgaf 1772 Beschreibung von Arabien och 1774-78 den mera vidlyftiga Reisebeschreibung (2 bd; bd 3 1837; öfv. till fr., eng., holl. och da.), som ännu har vetenskaplig betydelse. Därjämte utgaf han sin svenske reskamrat Forskåls (se denne) arbeten (1775 -76); - 2. Barthold Georg N., den föregåendes son, tysk historieskrifvare, f. 27 aug. 1776 i Köpenhamn, d. 2 jan. 1831 i Bonn, blef 1796 sekreterare vid k. biblioteket och 1800 assessor i Kommerskollegium, trädde 1806 i preussiska statens tjänst, hvarvid han deltog i ledningen af finanserna, och afgick 1816 som sändebud till Rom, där han ledde de långvariga underhandlingarna om katolska kyrkans ställning i Preussen. Efter återkomsten till Tyskland 1823 höll han föreläsningar i Bonn. - Sin ställning i den vetenskapliga världen eröfrade N. genom Römische geschichte (2 bd, 1811-12, i väsentligen omarbetadt skick 1827-30; bd 3 1832, omfattande tiden till 241 f. Kr.), hvilket arbete bröt en alldeles ny väg för studiet af Roms äldre historia och statsskick samt blef grundläggande för den nyare historiska kritiken. En fortsättning däraf (till Konstantin den stores död) utgafs 1844-45 efter N:s föreläsningar. Likaledes utkommo efter N:s död hans föreläsningar öfver Gamla tidens historia (3 bd, 1847-51) och öfver romerska antikviteter (1857). - 3. Markus v. N., den föregåendes son, f. 1817, d. 1860, var 1848-49 medarbetare i flera konservativa tidningar i Preussen och blef 1850 kabinettssekreterare hos Fredrik Vilhelm IV. På denna post utöfvade han stort inflytande i reaktionär riktning, men öfverbevisades 1856 om hemlig förbindelse med ryska regeringen bakom preussiska ministeriets rygg och måste afgå. I Geschichte Assurs und Babels (1857) sökte han påvisa öfverensstämmelse mellan bibelns uppgifter och upplysningar hämtade från kilskriften. l-3. E. Ebg.
Nièce [nias], fr. (af lat. neptis, sondotter, dotterdotter), brorsdotter, systerdotter. Jfr Nevö.
Niecks [nlks], Frederick, tysk-engelsk
Källa: Project Runeberg ·
