Sida 730
Nordling. 1. Johan Teodor N.
km.). Man har planlagt och beslutit en järnväg genom N. i ungefär hela dess längd med anknytning till den sedan 1905 färdiga banan Trondhjem-Hell-Sunnan och Syd-Norges järnvägsnät. Denna stambana, Nordlandsbanan från Sunnan (11 km. n. om Stenkjær) till Rösvik (vid Sörfoldenfjord), får en längd af 572 km., hvartill komma bibanorna Grong-Namsos (48 km.), Fauske-Bodö (65 km.) samt Pista-Bones (34 km.), alltsammans till en beräknad kostnad af 55 à 60 mill. kr. N. består af 47 härad och 2 stadskommuner (Bodö och Narvik). Judiciellt omfattar det 6 domsagor och lagsagor. I ecklesiastikt afseende hör det till Tromsö stift; i militärt ingår det jämte Tromsö och Finnmarken i 6:e brigaden. N. utgjorde största delen af det forna Haalogaland (se d. o.). Amtet har 6 stortingsrepresentanter. - Litt.: A. Helland, "Norges land og folk", XVIII, bd 1-4 (1907-08), och Y. Nielsen, "Det halve kongerige" (1911). K. V. H.
Nordlandsbåt. Nordlandsbåt [nω'rlans-], Nordlandsjakt, benämning på i nordliga Norge, på kuststräckan Namsenfjord--Vadsö, men särskildt i Ranen ("ranværinger") byggda båtar, direkt härstammande från vikingatidens skepp. Nordlandsbåten är tämligen flatbottnad, skarp och spetsig i stäfvarna; den har stort språng och högt uppskjutande förstäf samt en mast med stort råsegel. Alltefter storleken kallas båten femböring (med 5 par åror), halvfemteroing (med 4 par d:o), seksring 1. færing (med 3 par d:o) och kjeks (med 2 par d:o). Mot slutet af 1800-talet började den kutterriggade, däckade "listersköiten" (listerskutan) mycket användas i st. f. nordlandsbåten, och under de senaste åren har den alltmer undanträngts af däckade motorbåtar. Jfr C. F. Diriks, "Baade i Norge" (i "Folkevennen", XII, 1863), och Tor Iversen, "Norges fiskerier", I (1905). C. K. S. K. V. H.
Nordlandsjakt. Se Nordlandsbåt.
Nordlandske kirke- og skolefond, en 1715 af Fredrik IV upprättad, nu af kirkedepartementet förvaltad norsk fond, urspr. afsedd att främja missionen bland lapparna i Finnmarken, har senare öfvergått till att stödja åtskilliga kyrkooch skoländamål i Tromsö stift (Nordlands, Tromsö och Finnmarkens amt). Kapitalfondens förmögenhet 1,357,871 kr. (30 juni 1912). K. V. H.
Norðendingafiörðungr. Se Island, sp. 936.
Nordliga Norge. Se Nord-Norge.
Nordlindh, Daniel, biskop, f. 1662 på Månsbo vid Avesta, Dalarna, d. 1728 i Stockholm, sattes 1672 under professor J. Columbus' handledning i Uppsala och begaf sig 1687 efter aflagd filos. kandidatexamen och gradualdisputation på en resa till Tyskland, Holland och England. 1691 blef han filos. magister i Uppsala samt utnämndes 1693 till pastor vid Dalregementet. Sedan följde befordringarna ganska tätt, så att han 1701 blef hofpredikant, 1710 kyrkoherde i Riddarholmen, 1711 i S:t Klara, 1717 superintendent i Karlstad och 1718 biskop i Strängnäs. 1719 utnämndes han till teol. doktor. Från 1710 deltog han i riksdagarna, var i allmänhet konungskt sinnad och stod i mycken gunst hos sin öfverhet. -m.*
Nordling. 1. Johan Teodor N., universitetslärare, orientalist, f. 19 jan. 1826 i Stockholm, d. 24 juni 1890 i Uppsala, blef student i Uppsala 1845, filos. kandidat 1849, filos. doktor och docent där i arabiska språket 1851, adjunkt i österländska språk 1856 och professor i semitiska språk 1876. 1858-60 företog han en vetenskaplig resa till Tyskland, Schweiz och Frankrike. Under flera år var N. förordnad att biträda teol. fakulteten vid granskningen af den nya bibelöfversättningen. Bland hans arbeten märkas: De cæde Amini moribusque ejus atque ingenio, e chronicis Bedreddini, quæ in bibliotheca acad. Upsaliensi exstant, excerpta (1851), Den svaga verbbildningen i hebreiskan (Uppsala universitets årsskr. 1871; 2:a uppl. 1879), De allmänna vokalförändringarna i hebreiska språket (1873; 2:a uppl. 1879), Professor C. J. Tornbergs Korânöfversättning (granskad 1876) och Ijjôbs' bok öfversalt från grundspråket (1877), de båda sistnämnda i universitetets årsskrift.
2. Ernst Viktor N., den föregåendes broder, universitetslärare, rättslärd, f. 25 apr. 1832 i Stockholm, d. 25 jan. 1898 i Uppsala, blef 1849 student i Uppsala och 1856 juris utriusque kandidat. 1859 förordnades han till docent i svensk civilrätt och romersk rätt vid Uppsala universitet, utnämndes s. å. af Svea hofrätt till vice häradshöfding samt befordrades i slutet af året till adjunkt i romersk rätt och svensk allmän lagfarenhet vid nämnda universitet. 1867 blef N. professor där i romersk rätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria, men erhöll 1868 på begäran förflyttning till den genom professor Olivecronas utnämning till justitieråd lediga professuren i svensk civilrätt. Vid Lunds universitets jubelfest 1868 kreerades han till juris utriusque doktor samt promoverades till filos. hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 1893. Hans förnämsta skrifter äro Om servituter enligt svensk lag (1859; 2:a uppl. 1868), Om remedia juris enligt svensk lag (i Upps. univ:s årsskr. 1863 och separattryck), Om res fungibiles och dermed sammanhängande ämnen (ibid. 1867 och separattryck; 2:a uppl. 1877), Om präskription enligt svensk allmän förmögenhetsrätt (ibid. 1877), De nye lagfarts- och inteckningslagarne med tillhörande författningar utlagda (jubelfestskrift 1877; 2:a uppl. 1888) samt Förhandlingen om rätt i förmögenhetsrättsliga saker och bevisbördans fördelning mellan stridiga parter (1886). Juridiska föreningen i Uppsala har tid efter annan samt delvis i nya öfversedda upplagor utgifvit omfattande "Anteckningar efter
Källa: Project Runeberg ·
