Sida 260
Napoleon
allmän omröstning med nära 7 1/2 mill. röster mot 640,000, att N. skulle ega full makt att utarbeta en konstitution. Denna utfärdades 14 jan. 1852 och gaf N. en ofantlig makt, hvilken endast föga inskränktes af en senat och en lagstiftande kår. 20 och 21 nov. 1852 besvarades vid ny folkomröstning med 7,8 mill. ja mot något öfver 253 tusen nej frågan, huruvida ett ärftligt kejsardöme skulle återupprättas till fördel för N. 2 dec. 1852 höll N. som "fransmännens kejsare" sitt högtidliga intåg i Tuilerierna. En lysande hofstat inrättades, och civillistan bestämdes till 25 mill. francs. 29 jan. 1853 förmälde sig N. med Eugénie de Montijo (se Eugénie).
N:s historia sammanfaller från denna tid med Frankrikes (se Frankrike, sp. 1161--62). För att utplåna intrycket af det sätt, hvarpå han vunnit kronan, sökte han genom en kraftig och ärofull utrikespolitik förvärfva popularitet och aktning. Genom sitt segerrika deltagande i Krimkriget (1853--56) framstod han som den europeiska frihetens oförskräckte och lycklige försvarare mot Rysslands förtryck och eröfringslusta. Och genom sitt kraftiga bistånd åt Sardinien i dess krig mot Österrike 1859 (segrar vid Magenta 4 juni och Solferino 24 s. m.) nådde han höjden af ära och makt. Men den orättfärdiga expeditionen till Mexico (1862--67), som afsåg att af detta land skapa ett af Frankrike beroende kejsardöme under ärkehertig Maximilian (se denne), skadade genom sin olyckliga utgång hans prestige ofantligt, på samma gång den kostade Frankrike ansenliga offer af människor och penningar samt hindrade N. att samla Frankrikes kraft odelad för att hindra den preussiska våldsoch eröfringspolitiken. Genom expeditionen till Rom 1867, som nedslog Garibaldis försök att rycka Rom ur påfvens händer, framkallade han dessutom ett mycket spändt förhållande till Italien, på hvars tacksamhet och hjälp han eljest kunde ha räknat.
Till dessa allvarsamma bekymmer rörande utrikespolitiken sällade sig äfven stora inre svårigheter. Det allmänna missnöjet tilltog alltmer trots de verkligen stora förtjänster N. i vissa fall inlagt om Frankrike. Dit hör i främsta rummet frihandelns införande (fr. o. m. 1860). Vidare må påpekas Paris' ombyggande, utvidgning och förskönande, de stora världsexpositionerna 1855 och 1867, Sues-kanalens anläggande af fransmän och med franska penningar, storartade järnvägs- och telegrafanläggningar, litteraturens, vetenskapernas och de sköna konsternas frikostiga uppmuntrande. Tilläggas bör, att de kroppsarbetande klassernas ställning väsentligen förbättrades i följd af det varma intresse N. hyste för de sociala frågorna.
Genom statskuppen och det därpå följande skräckväldet hade N. till en början krossat all opposition. Före 1857 vågade blott en (Montalembert) i lagstiftande kåren yttra sig mot regeringen. Men genom de allmänna valen 1857 växte antalet till fem (under Jules Favres ledning). 1863 ökades det betydligt (Thiers blef då oppositionens ledare), och 1869 -- efter preussarnas seger vid Königgrätz och mexikanska expeditionens olyckliga utgång -- valdes 93 ifriga oppositionsmän, bland dem många "oförsonliga", med den energiske Gambetta i spetsen. För att rädda sin dynasti sökte då N. vinna folket genom att ge det ökad frihet. Det tryck regeringsmakten utöfvade, som hade nått sin höjdpunkt efter italienaren grefve Felice Orsinis attentat (14 jan. 1858), hade sedermera småningom betydligt mildrats, men själfva enväldet fanns ännu i väsentligaste delar kvar. N. beslöt då att fullständigt öfverge detsamma och "kröna" sitt verk genom att införa "det liberala kejsardömet". På hans uppdrag bildade Emile Ollivier, fordom en af "de fem", 2 jan. 1870 en inför folkrepresentationen ansvarig ministär och framträdde inför lagstiftande kåren med ett liberalt program. Det mottogs med lifligt bifall af den stora majoriteten bland de moderate, men mötte häftigt motstånd hos yttersta högern och den "oförsonliga" yttersta vänstern. Ett nytt plebiscit sanktionerade 8 maj 1870 de senaste liberala författningsändringarna med 7,34 mill. ja mot 1,56 mill. nej. Det var N:s sista politiska triumf.
Men härmed hade den verkliga ledningen af Frankrikes öden glidit ur hans händer, och ansvaret för den olyckliga krigsförklaringen mot Preussen 19 juli 1870 faller mindre på honom än på hans konstitutionella rådgifvare äfvensom på lagstiftande kåren och parisbefolkningen, hos hvilka krigsstämningen med anledning af Preussens nyförvärfvade maktställning ej längre stod att dämpa; kriget blef oundvikligt (se Fransk-tyska kriget 1870--71). Ehuru försvagad af långvarig sjukdom, ställde N. sig i spetsen för armén. Sitt högkvarter tog han i Metz. Men efter de fruktansvärda nederlagen i förra hälften af aug. öfverlämnade han öfverbefälet åt marskalk Bazaine och begaf sig själf till lägret i Châlons. 17 aug. hölls där ett krigsråd, i hvilket man beslöt, att kejsaren skulle återvända till Paris och att Mac Mahon skulle taga befälet öfver Châlons-armén. Men af politiska skäl och till följd af påtryckning från kejsarinnan, som förordnats till regentinna, och krigsministern Palikao lät N. förmå sig att kvarstanna vid Châlons-armén. Med denna af Mac Mahon anförda armé följde N. till Sedan, där han 2 sept. 1870 gaf sig fången med 83,000 man. Två dagar därefter störtade en revolution i Paris, den s. k. Septemberrevolutionen, det "andra kejsardömet", som föll utan det ringaste försök till motstånd.
N. fördes från Sedan till Wilhelmshöhe, där han kvarstannade till mars 1871. Sedan han återfått sin frihet, begaf han sig till England, där han bosatte sig på slottet Camden house i byn Chislehurst (15 km. s. ö. från London). Genom ett par bonapartistiska tidningar, som han underhöll, och genom åtskilliga i stora massor utdelade broschyrer sökte han verka för kejsardömets återupprättande, men fruktlöst. Trots sina oerhörda olyckor och svåra kroppsliga lidanden bibehöll N. ett utomordentligt sinneslugn och ådagalade ända till det sista samma passiva mod, som utmärkt honom ända från barndomen. Efter en misslyckad stenoperation afled han. I sitt äktenskap hade N. endast en son, Louis Napoléon (se N. 4). Han och hans son ligga sedan 1888 begrafna i Farnborough. -- Bland frukter af N:s omfattande skriftställeri må till de ofvan nämnda läggas Manuel d'artillerie (1836) och Histoire de Jules César (2 bd, 1865--66; öfv. på
Källa: Project Runeberg ·
