Sida 131
124
af ringa djup, äfven långt in i vikar och nära flodmynningar, efter hand vant sig att fördraga det tillopp af sött vatten, som vid kusterna ofta utflyter ofvanpå det tyngre, salta hafsvattnet.
Af de återstående, å fig. 4—6 af bildade formerna är den första, eller den vanliga strandsnäckan, Littorina littorea, som i så stort antal finnes öfverallt vid vår västkust, en den gamla världen tillhörande form, hvilken först i senare tid af människan blifvit öfverförd till Nordamerikas ostkust, där den dock visat sig trifvas förträffligt och spridt sig förvånande hastigt. I Nordsjön och dess sydbaltiska vik lefde strandsnäckan tillsammans med hjärtmusslan under interglacial tid och hade efter den sista nedisningen, jämte de å fig. 5 och 6 afbildade tallriks- och blåmusslorna, redan ganska tidigt återinvandrat till vår västkust. Detta inträflfade dock ej förrän landet något höjt sig och klimatets börjande förbättring ej längre tillät uppkomsten af en för de nämnda strandformernas trefnad alltför mäktig och långvarig isbeläggning af hafvet. Under största delen af den senglaciala landhöjningen voro emellertid nämnda former mycket vanliga inom härvarande ishaf och kvarlefde under den följande sänkningen, då de äfven invandrade i Östersjön. Strandsnäckan är af särskildt intresse därför, att densamma jämte några andra saltvattensformer i våra dagar å nyo utdött inom största delen af Östersjöns område och kvarlefver endast inom dess sydvästligaste del, där vattnets salthalt är störst. Man har här af dragit den slutsatsen, att, då skal af strandsnäckan anträfi^ats ända uppe vid Kvarken i lager, afsatta under den sista landsänkningen, vattnet vid den tiden i större delen af Östersjön hade minst så stor salthalt som det nu har blott i dess sydvästligaste del.
Äfven den lilla släta, hvita eller ofta rosenröda tallriksmusslan samt den mörkt blåvioletta blåmusslan, hvilken senare vid västkusten allmänt användes till agn vid fiske och i andra länder ofta äfven till människoföda, bekräfta så väl som hjärtmusslan genom sin under den sista landsänkningen inom det baltiska området betydligare storlek och utbredning, att vattnet härstädes varit märkbart saltare än nu. För öfrigt må tilläggas, att så väl strandsnäckan som blårausslan och flera andra, ej egentligen arktiska, arter vid ett skede efter istiden varit utbredda ända upp till Spetsbergen, där de nu å nyo synas vara helt och hållet utdöda. Häraf framgår utan tvifvel, att därstädes under sagda skede rådt gynnsammare klimatiska förhållanden än de nuvarande och särskildt att hafvets isbeläggning under vintrarna varit af mindre omfattning än i våra dagar.
Det ligger nära till hands att sammanställa dessa vittnesbörd om ett mildare postglacialt skede på Spetsbergen med den tid, då
Källa: Internet Archive ·
