Sida 14
Isens område.
De flesta år höljes vårt land under vintern af ett snötäcke, hvilket dock numera vid den varma årstidens inträde i allmänhet åter försvinner. Detta är likväl ej händelsen öfverallt, utan i vissa af våra högfjällstrakter hopas vintertiden så mycket snö, att den aldrig under sommaren hinner fullständigt bortsmälta. Öfverskottet samlas sålunda år ifrån år, och man kunde därför vänta, att i sådana trakter efter hand skulle upptornas käglor af snö till en oerhörd höjd. Att så ej sker, utan fjällens snötäcke under långa tider håller sig någorlunda oförändradt, beror däraf, att snön, dels genom omväxling af frost och töväder, dels genom massans sammanpackning småningom öfvergår till is, hvilken genom sin egen tyngd sakta glider utför markens lutning, tills den nedre änden nått så långt ned i varmare trakter, att afsmältningen blir större än tilloppet af nybildad is, hvarigenom en gräns sättes for isströmmens vidare utbredning. All sålunda på land bildad is kallas, till skillnad från den som bildas i vatten, lor landis; själfva isströmmarna benämnas i de flesta länder glaciärer, och deras ursprung eller de till is öfvergående snösamlingarna kallas nevéer.
I Skandinavien finnas, ungefär såsom taflan 6 antyder, glaciärer hufvudsakligen blott inom tvenne områden: dels i västra Norge omkring Hardanger- och Sognef jordarna, där de största landispartierna äro Jostedalsbrseen och Folgefonnen, dels på ömse sidor om riksgränsen, norr om polkretsen, där den tvådelade Svartisen utgör det långt största isområdet och inom hela Skandinavien det andra i ordningen. De norska ismassorna intaga tillsammans en yta ungefär hälften så stor som Vänern, de svenska åter äro mindre men skulle dock tillsammans nära nog upptaga Hjälmarens yta.
Gränsen för den eviga snön och nevéområdena ligger inom hallons norra del omkring ett tusen meter öfver hafvet, några hundra meter lägre närmare detta och lika mycket högre längre inåt landet, där snöfallet är mindre och somrarna äro varmare.
I västra Norge åter ligger snögränsen åt hafssidan minst ett tusen och inåt landet ända till sexton hundra meter öfver hafvet.
Bilden 1 återgifver en af de glaciärer, hvilka mot skilda håll nedskjuta under snögränsen från den vidsträckta fjällplatå, som upptages af Svartisens nevéområde. Denna glaciär når nästan ned till hafsytan, innan afsmältningen får öfverhand. Under isströmmens långsamma men oemotståndliga rörelse nedåt dalen medför den stenar och grus, som finnas i dess väg. I synnerhet ned mot dess lägre
Källa: Internet Archive ·
