Tillbaka Read Runeberg

Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden af Gerard de Geer

Originalsida 36
Originalsida 36
Originalsida 36
Originalsida 37
36–37

Sida 36

29

lämningar af sådana fritt och ofta vidsträckt kringsimmande djur tydligen ej så upplysande för de förhållanden, hvilka en gång rådde just i den del af hafvet, där deras rester träflfades, som lämningar af de särskildt såsom fullväxta mera bofasta skaldjuren.

Emellertid hafva vi så väl i de påfallande vågräta strandlinierna som i de nedanför dessa vidt utbredda sand- och lerlagren samt i de mellan dem inbäddade lämningarna efter hafsdjur förträffliga medel att igenkänna områden, som en gång intagits af hafvet. För att blifva fullt rustade för studiet af de gränsförskjutningar, som ägt rum mellan isens, hafvets och landets områden, innan Skandinavien fick sitt nuvarande utseende, återstår oss nu endast att efterse, hvarigenom utsträckningen af det egentliga landets forna områden skulle kunna utrönas, äfven om de sedermera varit inkräktade af is och baf.

Landets område.

Det område, som upptages af det egentliga landet, utmärker sig i främsta rummet från dem, som täckas af is eller haf, därigenom att det förra är direkt utsatt för väderlekens alla växlingar och särskildt för nederbördens kraftiga inverkan. Genom att ömsevis utsättas för fukt och torka, för värme och köld samt för nedträngande växtrötter spricka jordytans berg- och jordarter ofta sönder i stycken eller undergå hyad man kallar mekanisk vittring. Genom att därjämte påverkas af luft och nederbörd samt i de flesta trakter äfven af humussyror, som uppkommit genom förmultning af växtämnen, blifva berg- och jordarterna äfven underkastade kemisk vittring, det vill säga upplösas delvis, mer eller mindre i mån af sina skilda beståndsdelars olika motståndsförmåga mot lösningsmedlen. Bland de ämnen, som sålunda upplösas, må här blott nämnas vissa kalk- och järnföreningar. Till en del afsättas de senare snart å nyo af det i jordlagren nedsilande regnvattnet och gifva därigenom de vittrade lagren ett rostigt utseende. I kalkrika trakter blir silvattnet på sin underjordiska färd stundom så mättadt af kalk, att denna delvis utfälles ur lösningen, när vattnet slutligen i form af källor åter framkommit i dagen. Sålunda afsatt kalk kall as bleke , då den är lös och stoftig, me n kalk tuff*, då den är hopkittad till ett slags kalksten.

De bildningar, som en gång uppkommit på det egentliga landets yta, skulle därför, äfven om de efteråt blifvit öfvertäckta af is eller haf samt af de jordlager dessa afsatt, kunna igenkännas genom sitt sönderspruckna utseende, sin rostiga, gul- eller rödbruna färg samt någon gång, ehuru blott ställvis, genom anhopningar af kolsyrad kalk

Källa: Internet Archive ·