Sida 49
42
synas snarare tyda på, att nämnda block härstamma från andra sidan af Atlanten eller från Labrador och New Foundland.
Den landis, som från nordöstra Skottland strömmade ut emot Nordsjöslättens norra del, möttes här af den skandinaviska isen, som tvingade densamma att böja af emot norr och nordväst, tvärs öfver Orkneyöarna och ut emot Atlanten söder om Färöarna.
Befflor och block visa nämligen på det tydligaste, att isen från omgifningarna af den kilformade bukten Moray Firth beskrifvit en sådan båglinie mot norr, i stället för att gå rätt ut emot Nordsjön. Denna företeelse förblef också oförklarlig, tills man funnit, att bergen på de ännu längre mot nordost belägna Shetlandsöarna äro starkt afslipade och repade på sin östra, ut emot öppna Nordsjön belägna sida. Man insåg då, att den ismassa, som oaktadt motståndet från den skotska isen förmått uträtta detta arbete, måste hafva varit den stora skandinaviska isen, hvilken sålunda utgjort det hinder, som tvingat den skotska isen att böja sig ut emot Atlanten.
Något mera talande bevis för samtidigheten af de skandinaviska och brittiska landismassor, hvilka sålunda sammandrabbade, kan svårligen erhållas; och af samma beskaffenhet äro de vittnesbörd, som afgifvas af de forna isströmmarnes rörelseriktningar vid östra kusten af mellersta Britannien.
Men om man också erhållit bevis för de båda istäckenas samtidighet i och med förklaringen af isströmmarnas afvikelse ut emot Atlanten, så kvarstod ännu en olöst gåta. Nordsjön är visserligen i allmänhet grund och dess botten jämn, men mot norr sluttar den, i början sakta och till sist brant, ut emot de stora djupen i norska hafvet, hvilka uppgå till nära fyra tusen met§r. Härtill kommer, att närmast utmed Norges södra och sydvästra kust framgår på hafsbottnen den väldiga underhafsdal, som kallas norska rännan och som inom Skagerack är 600, vid Hardanger 300 och längre noiT ut, där den utmynnar i de stora hafsdjupen, öfver 400 meter djup.
Nu framställer sig den frågan: hvarför har landisen från västra Norge skjutit fram tvärs öfver den norska rännan, ända förbi Shetlandsöarna, och detta med så väldig kraft, att densamma förmått tränga de skotska isströmmaina åt sidan? Hvarför har den ej i stället följt underlagets lutning mot norr, ut emot det stora hafsdjupet? Här kan ju hvarken något land eller någon annan landis hafva stängt vägen. Den enda lösning på gåtan, som tyckes återstå, är därför, att det norska hafvet vid denna tid efter hand blifvit så tillspärradt af packismassor, att landisens utlopp i detsamma i hög grad försvårades. Detta förutsätter, att packisen varit af stor mäktighet, kanske snarast jämförlig med det oerhörda täcke af gammal
Källa: Internet Archive ·
