Sida 48
41
framskjntande Harz, som äfven af några antagits hafva ägt själfständiga småglaciärer, om detta också ej är fullt säkert.
Utmed nämnda sträcka ligger gränsen för det forna istäcket numera i trakten af Harz ungefår 400 och längre öster ut intill 440 meter öfver bafvet, men man vet ännu alls icke, om landet härstädes efter istiden möjligen undergått någon nivåförändring.
Längre mot väster synes isgränsen hafva framgått genom södra Holland eller kanske något sydligare, men den är här å nyo svårare att fastställa, emedan Eben och öfriga söder ifrån samt andra, fordom utmed isranden öster ifrån kommande, stora vattendrag i hög grad sönderskurit, omlagrat och öfvertäckt de gamla moränbäddar, som ursprungligen sträckt sig fram till själfva gränslinien.
Inom östra England, mellan det nuvarande London och Hull och därifrån ett godt stycke inåt landet, träffas moräner med krossade skal efter hafsnäckor och väldiga, starkt hopskjutna partier af leror och andra bildningar, hvilka utgjort underlaget för den mäktiga landis, som en gång tydligen här inträngt i landet utifrån Nordsjön. Förekomsten af säkert bestämbara block från Skandinavien och särskildt från södra Norge visar, att det varit det stora skandinaviska istäcket, som nått fram ända till England. Också ntgöres Norj^ j g ng potte n i själfva verket af en i regeln till ringa djup under hafsytan nedsänkt slätt, hvilken kan betraktas såsom den forna fortsättningen af de ryska och tyska slätterna, och hvilken mot isens utbredning inom en stor del af sitt område ej erbjudit några större hinder än dessa.
Inom öfriga delar af Storbritannien så väl som på Island och Färöarna samt på Alperna, Kaukasus och Pyrenéerna funnos ganska betydande, själfständiga landismassor, såsom af kartan närmare antydes. Enligt hvad refflor och moränblock visa, utgingo isströmmarna i Storbritannien från flera skilda centra inom landets högsta delar och förenade sig till ett gemensamt istäcke på de nedanför belägna, slätare trakterna, hvilka nu delvis intagits af hafvet. Sålunda uppfylldes den dalgång, som i våra dagar utgör det irländska hafvet, af en väldig glaciär, hvilken jämte isen från västra delarna af Irland och Skottland, antagligen såsom en sammanhängande isvägg sträckte sig ut i Atlanten. Härvid öfverskred isen från nordvästra Skottland Hebriderna, som öfverallt äro starkt afslipade på de mot skotska fastlandet vända bergsidorna.
Som man ända nere på Azorerna, vid 38:e breddgraden, funnit främmande flyttblock af olika urbergarter, hvilka ansetts hafva under istiden ditkommit med drifis, kunde man förmoda, att de förskrefve sig från den atlantiska randen af Storbritanniens landistäcke; men så väl hafsströmmarnas riktning som den nutida drifisens utbredning
Källa: Internet Archive ·
