Sida 47
40
Att den skandinaviska isen i trakten söder härom, ett godt stycke öster om Hvita hafvet, ännu var ganska mäktig, framgår däraf, att densamma efterlämnat väldiga flyttblock tre hundra meter öfver hafvet på de högsta topparna af Timanbergen, hvilka äro antydda med en rad blå streck å kartan, sFrax väster om 50:e längdgraden.
Men ännu längre mot öster har det stora istäcket en gång framträngt, då detsamma ute på Petschoralandets vidsträckta tundror förenade sig med den is, som här framsköt ifrån öster och som hade sitt centrum eller sin isdelare på Uralkedjans norra parti, hvilket uppnår en höjd af ända till 1 700 meter. Härifråa utbredde sig den uralska isen äfven mot öster, på den asiatiska sluttningen ned emot Obflodens nedre lopp.
Emellertid råder, ännu någon ovisshet om hvar själfva gränsen mellan den uralska och den skandinaviska isen framgått.
Ät sydost sträckte sig den senare öfver större delen af det europeiska Ryssland och särskildt öfver hela det område, som afbördar sina vattendrag till Östersjön samt öfver en stor del af Kaspiska och Svarta hafvens vattenområden. Längst nådde landisen med trenne betydande isströmmar, en, som vid 60:e breddgraden framsköt ända till Kamaflodens böjning mot söder; en annan, som mellan Volga och Don sträckte sig ned till 50:e breddgi-aden; och en tredje, som vid Dnjepr i trakten af Poltava utbredde sig ännu något längre mot söder eller till den sydligaste punkt, som uppnåddes af den nordiska isinvasionen.
Inom det väldiga område, som upptagits af dessa tre isströmmar, har man dock ännu ej öfverallt hunnit närmare fastställa, huru långt de nordiska blocken och stenarna blifvit framförda af isen själf, eller huruvida de understundom af älfvarna förflyttats någon sträcka vidare mot söder.
Emellertid torde i stort sedt hufvuddragen af isens gränser nog äfven här vara riktiga. Längre väster ut inom Tyskland äro de närmare kända och äfven lättare att fastställa, enär isen här utbredt sig i motsatt riktning mot älfvarna, hvarför man ej behöfver befara, att dessa bidragit till de nordiska blockens spridning mot söder. Här har man för öfrigt på många ställen i detalj kartlagt och undersökt så väl refflor som utpräglade bottenmoräner och tydliga glaciärälfsbildningar ända ut till den på kartan uppdragna gränslinien. Denna har sålunda visat sig gå fram ända nere vid norra sluttningen af mellersta Tysklands bergryggar eller vid Karpaterna intill 50:de breddgraden, vid Sudeterna och Riesengebirge, som äfven hade själfständiga, smärre glacierer, nära förbi Erzgebirge och Thtiringerwald, hvarefter gränsen gör en inbuktning omkring det mot norr
Källa: Internet Archive ·
