Några tankar om skandinavismens framtid

NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 59

slut, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte med norska stortinget ingå i förhandling om ordnande af de förhållanden, i afseende å hvilka sådant ordnande må finnas erforderligt, och därefter för riksdagen framlägga de förslag, hvartill berörda förhandlingar kunna föranleda.

Under korrekturläsningen af denna skrift har jag fått kännedom om en artikel af dansken Uffe Birkedal, som pekar på den punkt, där arbetet för nordens försoning lättast torde kunna börja, och ur hvilken följande må meddelas:

Folkhögskolan och den nordiska enhetskänslan.

m m m m

Året 1905 kom och försvann Hvad som skett i Norden är blott en enstaka bihandling i det väldiga världshistoriska skådespel, hvars hufvudhandling utspelats i Mandschuriet och östasiatiska farvattnen och senare i det mäktiga tsarriket. Men denna bihandling betecknar en ny tid i nordens historia.

»De förenade rikena» finnas ej mera som sådana. En dansk prins sitter på Norges tron. Och det hördes vapenskrammel under den ödesdigra tid, då rikenas ombud möttes i Karlstad. Hårda ord hafva uttalats mellan de tvenne rikena och från Sverige mot Danmark, hvars enda möjliga ställning endast kunde vara den gemensamme vännens, som af hjärtat önskar båda sina vänner grannsämjans trygga välsignelse. Vi förstå norrmännen och vi förstå också svenskarna.

Låt vara, att de påtagliga intressena skola hindra ett afbrott af någon betydelse i det ekonomiska utbytet — härvidlag kommer frågan om fördel alltid att vara den afgörande. Men i alla fall — man har ryckt våldsamt i de trådar, som på det kulturella området blifvit knutna mellan Sverige å ena sidan, Norge och Danmark å den andra. Ja, icke blott ryckt däri — det finns trådar, som brustit eller varit nära att brista. Så t. ex. de vetenskapliga,