Sida 10
inskränka mig till ett fåtal, till dem, som äro mest bekanta, eller hvilkas lefnadshistoria har att framvisa särskildt beaktansvärda sidor.
Må jag då göra början med den allbekanta Blåsippan, som i vårens första dagar förlänar lif åt skogsmarken med dess ännu så talrika spår af höstens och vinterns rusk och härjningar.
Det är väl blåsippans täcka blommor, som egentligen fängsla vår uppmärksamhet, och redan de kunna säga oss mycket om växtens lif. Men för att få en djupare inblick i detta, måste vi fästa oss vid, att de blott utgöra delar af en invecklad växtkropp. De utgå på sina långa skaft från sidorna af en kort, späd stam, hvar och en i vecket af ett hvitaktigt, fjällikt blad. Denna späda stam utgör en omedelbar fortsättning, spetsen, af en längre, kraftigare i markens bryn nedsänkt och med en mängd grofva rötter i marken fäst stam, hvilken i närheten af de fjällika lågbladen utsänder ett antal gröna, stora, treflikiga blad, örtblad. Den unga stammen eller stamdelen bär icke blott fjällika blad och blommor, utan äfven ofvanför dessa några outvecklade organ, hvilka lätt kunna igenkännas såsom unga örtblad.
Är nu allt detta, hela denna växtkropp, bildad under våren? Det är lätt att se och lätt att inse, att så icke är och omöjligen så kunnat vara fallet. Utvecklingstiden har varit allt för kort. Den kraftigare stamdelen visar fullt tydligt, att den lefvat och arbetat under flera år; likaså rötterna, och äfven de stora örtbladen, ehuru de ännu äro lifskraftiga, bära äfven de tydliga spår af ålder. Det är endast de delar, som bilda växtens spets: det späda stamstycket, de fjällika lågbladen, blommorna i deras veck och de unga örtbladsämnena, som hafva en sådan beskaffenhet, att man möjligen skulle kunna antaga dem utgöra ett under året bildadt s. k. årsskott.
Men det arbete, som fordrats för uppbyggandet af alla dessa till daning och verksamhet så olikartade delar, är så stort och så inveckladt, att vi måste tveka att anse, att det
