Sida 9
Det gifves väl icke mången nordbo, som icke lifligt tilltalas af den nordiska florans fagra vårbarn, — hvilka på berg och i dal, i skogens tysta gömslen och vid de brusande bäckarnes strand så älskligt och tillitsfullt förkunna, att den långa, enformiga, liflösa vinterns herravälde ändtligen är förbi, och att naturen återtagit sitt mäktiga lifsarbete.
Jag anser mig emellertid kunna göra äfven det påståendet, att det är mycket få nordbor, som ägnat dessa florans förstfödda mer än en flyktig uppmärksamhet, och att särskildt de äro få, hvilka sökt förklara den sällsamma egendomlighet, dessa visa i förhållande till nordens öfriga växtformer. Det är ju en sällsam egendomlighet, att medan ännu gräset knappt börjat lysa i sin första späda grönska och andra växter ännu äro försänkta i vintersömn eller blott börjat gifva de första lifstecknen från sig, vårväxterna stå klädda i full blomsterskrud, sålunda redan inträdt i det utvecklingsskede, hvilket de öfriga först nå under sommaren eller många t. o. m. ej förr än vid höstens början.
Jag har därför trott mig kunna — vid denna de vårliga förhoppningarnas, de vårliga minnenas fest — framställa några drag ur dessa för oss alla kära vårväxters lefnadssaga. Den är långt ifrån innehållslös. Enformig är den heller icke. Tvärt om, hvar och en har sina mer eller mindre starkt framträdande och mer eller mindre märkvärdiga egendomligheter.
Alla kan jag därför icke nu skildra. Jag måste
