Sida 16
Denna förunderliga lifsbild i mer eller mindre förändrad form möter oss hos icke blott många af våra odlade förnämsta vårväxter, särskildt lökväxter såsom snödroppen, pärlhyacinten, Crocus m. fl., utan äfven hos åtskilliga andra af de i Norden inhemska vårväxterna, bland hvilka den kanske mest bemärkta och starkast framträdande torde vara den i saftigt gröna mattor växande Svalörten, Ficaria verna, med sina höggula, starkt glänsande stjärnblommor och den särskildt för Upsalatraktens vårflora så utmärkande, ståtliga Kungsängsliljan.
En annan hord af nordens vårväxter äro väl till följd af sin ringa storlek och blommornas obetydlighet för det mesta förbisedda. De äro dock äfven de och kanske i ännu högre grad än många andra förtjänta att uppmärksammas på grund af sitt i mångt och mycket märkvärdiga lefnadssätt. Draba verna, Nagelörten, är en af dem, antagligen den minst okända.
På torra, soliga backar ser man i de första vårdagarna dess små, hvita blommor, bildande en gles klase, som uppskjuter ur en till marken tryckt rosett af små gröna blad. Mycket snart är dess blomstring förbi, frukterna mogna, fröna spridda. Härmed är växtens lif släckt. Under högsommaren synes ej ett spår af den. Men spana vi noga efter den under sensommaren och hösten med dess rusk och slask och i öfrigt försämrade lefnadsförhållanden, då skola vi se späda, ur fröna komna plantor af den uppväxa. Växandet går i all hast. När vintern inträder, snön breder sin slöja öfver den frusna jorden, då har den tillryggalagt icke blott sin barndoms-, utan äfven sin ungdomstid. Den har då hunnit att utveckla alla eller nästan alla näringsorgan, den får: sin fina, ganska rika, mångtrådiga rot, sin lilla, rosettbladen bärande stam och en stark blomknopp eller rättare blomställningsknopp. Så hvilar den snötäckt under vinterns kyla. Då vårsolen smälter snötäcket, så står den där så kraftig och ungdomsfrisk, som om blott några dagar förgått, sedan den började sin utveckling.
