Sida 18
Nordens rena vårväxter äro icke synnerligen många; här i Upsalatrakten torde man knappt kunna skatta dem till mer än ett femtiotal. Men de utgöra, som bör hafva framgått af min korta skildring, en i hög grad brokig blandning.
De äro träd och buskar, men företrädesvis örter. Bland örterna äro en del kortlifvade, endast en gång blommande, andra långlifvade, år efter år blommande; en del t. o. m. med sådan årlig föryngring, att i deras organisation ingen lifsgräns synes vara satt. Somliga äro ställfasta, andra vandra långsamt från plats till plats. Några växa enstaka, en del bilda rika, tätt sammanträngda skaror. Många förgrena sig ej eller sparsamt, andra intaga vida rymder i eller ofvan marken. Ingen slags mark tilltalar dem företrädesvis. Torra sandbackar, solöppna bergklintar, fuktiga ängar, myllrik lundmark, undangömda skogsnår hysa vårväxter. Utvecklingstidens längd växlar och de perioder, under hvilka utvecklingen sker, äro ej för alla arterna desamma. Oftast försiggår utvecklingen utan afbrott, stundom dock med afbrott, som icke kunna vara framkallade af de här i Norden rådande lefnadsförhållandena. Samma vidtgående olikheter framträda i blommornas byggnad och lif. Vårväxterna äro icke närbesläktade växter. En Tussilago kan icke vara nära släkt med en Luzula pilosa, en blåsippa icke med en pil. en Draba verna icke med vårlöken. Nordens vårväxter kunna icke vara utvecklade ur en och samma stamform, skapade efter samma mönsterbild.
De äga dock alla ett gemensamt drag och det är detta, som gör dem till en typ, en särskildt biologisk typ i den nordiska floran. De blomma under den nordiska växperiodens början och skilja sig därigenom från hufvudmassan af Nordens blomväxter.
Det är följaktligen till denna egendomlighet, vi hafva att hålla oss, för utredningen af dessa växters historia.
Det har framgått af den föregående undersökningen, att blomningens tidiga inträde närmast beror på
