Sida 16
2. Skyddsmedel mot för stark transpiration
Fig. 3. A en klyföppning i öppet tillstånd, med kringliggande öfverhudsceller; B samma klyföppning, genomskuren på tvären, med underliggande klorofyllförande celler. (240 gångers förstoring.)
det att den tjockare delen af väggen, som lättare kan emotstå trycket inifrån, tänjes ut mindre. Och följden häraf blir tydligen den, att hvardera af de båda klyföppningscellerna kommer att antaga ett slags skärform, så att det mellan dem uppstår en springa. Man kan åskådliggöra förloppet med tillhjälp af ett stycke gummislang, hvars ena långvägg är tjockare än den andra; inprässas vatten i slangen, som naturligtvis för öfrigt måste vara tillsluten i båda ändarna, antar den till följd af vattentrycket inifrån alldeles samma buktiga form som en klyföppningscell, då springan är öppen. Sticker man hål på slangen, så att vattnet sipprar ut, återtar den småningom sin raka form. Alldeles på samma sätt förhålla sig klyföppningscellerna: då till följd af vattenafdunstning trycket inifrån minskas, räta de ut sig och komma härigenom att beröra hvarandra med de kanter som förut begränsade springan, hvilken därför försvinner för att återkomma när vattenbristen häfts och cellerna återfått sin fulla turgor.
Tack vare denna anordning blir det möjligt för växten att allt efter behof omgifva sig än med en fullkomligt sluten och än med en på milliontals ställen genomborrad öfverhud. Naturligtvis skulle denna ej kunna lämna något värksamt skydd mot för stark vattenafdunstning, om den ej tack vare kutikulan och korkaflagringarna i ytterväggen vore åtminstone tillnärmelsevis vattentät. Kutikulans
Källa: Project Runeberg ·
