Sida 17
2. Skyddsmedel mot för stark transpiration
tjocklek växlar i hög grad allt efter växtens behof af skydd; på fuktiga, skuggrika ställen, där faran för vattenbrist är obetydlig, är kutikulan i regel svagt utvecklad, och sådana växter äro därför mycket ömtåliga och vissna hastigt, om de utsättas för torka. De växter däremot, hvilka lefva på soliga platser, där luften tidtals är mycket torr, äga vanligen en väl utbildad kutikula, som stundom kan uppnå en högst betydlig tjocklek, såsom fallet är t. ex. hos järneken (Ilex aquifolium), där öfverhudens förkorkade yttervägg är flera gånger tjockare än den motstående innerväggen (fig. 4).
Fig. 4.
Det är emellertid jämförelsevis sällan som en så starkt utbildad kutikula kommer till stånd, ty naturen har många utvägar, då det gäller att förhöja öfverhudens skyddande förmåga. Ofta sker detta därigenom att öfverhuden på utsidan beklädes med ett vaxöfverdrag, hvarigenom blad och unga grenar få en blåaktig, grå eller nästan hvit färgton. I Australien, där klimatet är mycket torrt, finner man en mängd akacia- och myrten-arter, hvilkas öfverhud förvandlats till ett slags vaxduk och det samma är fallet hos större delen af de på torra stepper växande rutaartade växterna. Äfven en mängd arter af nejlikesläktet uppträda i medelhafstrakterna med ett sådant vaxöfverdrag, liksom också de på torra klippor och murar växande fetknopparna, taklökarna, många steppgräs o. s. v. på samma sätt skydda sig mot för stark vattenafdunstning. Vaxets hämmande inflytande härvidlag har man ådagalagt genom experiment med lefvande växter, då det visat sig att blad, från hvilka man afskrapat vaxet, afdunstade nära en tredjedel mera än sådana som hade sitt vaxöfverdrag i behåll.
Ett annat förstärkningsmedel i samma riktning kommer stundom till stånd därigenom att vissa öfverhudsceller
Källa: Project Runeberg ·
