Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

afsöndra oorganiska salter, hvilka liksom vaxet bilda ett öfverdrag på utsidan af öfverhuden. Särskilt utpräglat finner man detta förhållande hos en del marrispe-arter (Statice), som växa i mycket torra och regnfattiga trakter, i utkanten af öknar o. s. v. Bladen hos dessa växter äro försedda med grupper af särskilt danade öfverhudsceller, hvilka afsöndra kolsyrad kalk, som slutligen i form af en tunn mantel bekläder hela bladytan. Härigenom nedtryckes vattenafdunstningen högst betydligt, så att ett kalkbemantlat blad som afskurits från växten håller sig friskt långt efter det att ett samtidigt afskuret, men från kalkmanteln befriat blad vissnat bort.

På helt annat sätt än hvad fallet är hos marrispearterna, värka de saltafsöndringar, som uppträda hos en buske, hvilken benämnes Reaumuria hirtella och som har sitt hemland i den stora ökensträcka, som upptager landet mellan Nilen och Röda hafvet. Denna den s. k. egyptisk-arabiska öknen, är icke såsom man ofta tror ett oändligt sandhaf, där enformigheten endast afbrytes af en förödande sandstorm eller en vederkvickande oas; den är ett formlöst virrvarr af sönderbrustna bärg och tvärbranta klippor, ett helt system af klyftor och dalar, som skilja sig åt och på nytt löpa samman, ett stycke skärgårdsnatur utan haf. Hvad som gör ett växtlif möjligt här är de ofantliga vattenmassor, som under regntiden tillföras jorden, ty källor och brunnar med vatten hela året om äro ytterst sällsynta, och under hela 8—9 månader faller ej en regndroppe. De växter, hvilka ej såsom fallet är med en del ettåriga, hinna att på den korta regntiden afsluta hela sin utveckling, måste därför vara betänkta på särskilda åtgärder för att hålla, sig skadeslösa mot de nio månadernas torka. För Reaumuria blir detta möjligt därigenom att vissa af bladens öfverhudsceller afsöndra en saltblandning, med hvars tillhjälp växten förmår tillgodogöra sig den i luften innehållna fuktigheten. En del ämnen äga nämligen så stor benägenhet att förenas med vatten, att de uppsuga den vattengas som finnes i luften, hvarvid de ofta nog lösa sig i det upptagna vattnet. Särskilt är detta fallet med åtskilliga kalk- och magnesiasalter, och det är just sådana som jämte vanligt koksalt utgöra hufvudbeståndsdelarna i reaumuriabladens afsöndringar. I trakter där allt tyder på den fullständigaste torka,